Dagens Nyheter – 15 september 1873, sida 1

grefvinna utan slott (eller med ett af dessa slott, som alltid äro belägna i Spanien). hvars ansigte och graciösa leende voro farligare för hennes offer än hennes champagne och hennes ecart? För ögonblicket fanns ingen möjlighet att afgöra, till hvilkendera af dessa kategorier hon rätteligen borde hänföra; en så förtjusande varelse kunde man ju icke gerna direkt fråga: Hvem är ni? Deras blickar möttes åter. Det är besynnerligt, under hvilka sällsamma förhållanden vi alltid råkas, min herrö, sade hon. Jag färdas så här på vattnet, emedan aftonen är så varm! Gör ni det af samma skäl? Ack, monsieur! det är ödet som förer oss tillsammans. — Om ödet alltid ville tjena mig så vänligt, skulle jag redan i morgon antaga läran om nådavalet :och sedan blindt låta mig styras af slumpen. — Ja, det är ödets förtjenst! upprepade hon leende, och detta kokettaå, strålande löje förlänade hennes ansigte ett ännu mera retande behag än det vanligen egde. Hot tillade: -— Mer min herre, eftersom ni är min rädJaro, törs jag be att få veta, hvem jag har att tacka för det modiga bistånd, hvarigenom jag rycktes undan en öfverhängande lifsfara? — Ja visst; mitt namn är Strathmore — Cecil Strathmore. — Strathmore, sade hon, och tycktes leta