Dagens Nyheter – 15 september 1873, sida 1

SER EERN RNA visa huru dessa just bidragit till fallet och drifvit Frankrike mot republiken! Hvad som vi ou behöfva, skref då en af ledarne för den närvarande reaktionen, är 1792 års anda, 92 års generalråd, 92 års frivilliga, 92 års Frankrike. Hvad den som skref dessa rader måhända skulle känna sig förvånad, om jag satte hans namn under dem! Detta minne af år 92, det återljudar som ett eko från fordom i alla proklamationer, i alla artiklar. Låtom oss icke stå tillbaka för våra förfäder från 92! utropade den bonapartistiska tidningen Volontaire. Ack! man kan icke sätta lif, vore det än blott ett skenlif, i det förflutna, och det var ej mot tändnålsgevär soldaterna från Jemmapes och Wattignies sjungande stormade am, Underligt är det att nu genomläsa tidnin garne för den 3:dje och 4:de september trenne år tillbaka. Alla stämma de öfverens i att utföra sina variationer öfver temat: afsättning! Förtrytelsen, oviljan är allmän skref en af dem som nu visa sig såsom våldsammast i sin vrede mot upprorsmännen at den 4:de september. En annan, stark bonapartist nu för tiden, hade då icke tillmälen skarpa nog för att tillräckligt förklena kapitulationen vid Sedan. Hvad allt detta ändå är sorglustigt och fullt af ironiska lärdomar! Det förvånar mig att man icke tänkt på att aftrycka och i en volym under titel Franska pressen den 4:de september förena alla de olika artiklar som då före och efter revolutionen blefve offentliggjorda. Detta skulle blifva den fullständigaste samling afgörande skäl mot dem som förebrå ett parti inom kammaren att ha tillskansat sig makten. Ett är visst, det, att om nationalförsamlingens venster icke hade — mot sin vilja — prokla merat republiken, så skulle redan då kommunen ha framgått; så till ytterlighet spänd var ställningen. Den 2:dra september egde ett sammanträde rum i Bryssel. Ordet fördes af Amouroux, sedermera en af kommunens män, och bland de närvarande var äfven Victor Hugo. Vid detta sammanträde athandlades frågan om huruvida de landsflyktige fransmännen från Belgien skulle återinträda i Frankrike under den röda fanan eller under trikoloren. Vietor Hugo försvarade varmt det senare, I hötel de Ville sak samma. Der ryckte nationalgardes officerare den röda fanan från en arbetare och gåfvo honom i stället den tre: färgade. Ja, det är intet tvifvel att ju icke det parti, som sedermera blef kommunen, skulle ha bemäktigat sig väldet i Paris den 4:de september, om icke de moderata hade gjort det. Historien är den, som i sista instansen skall döma männen af den 4:de september och affordra dem räkenskap för många svagheter; men re: dan nu kan man göra dem den rättvisan att erkänna att de blott upptogo, men icke ryckte till sig, icke tillskansade sig makten. Alltlåg nere då de kommo. Kejsardömet hade lemnat landet i en förtviflad ställning, Men de trodde att man kunde och borde fortsätta striden. Må de kasta första stenen, som anse att den starke alltid har rätt och att det som sker är det bästa. Men andre finnas, som tro att folken lefva genom uppoffringar och att pröfs ningarne blott ge dem nya krafter. Dessa ha redan fällt sin dom öfver den 4:de september, och om ds än icke tänka på att fira den dar. gea som en glädjelsg, hoppas de åtminstone ännu att den betecknar början till en ny gera, den under hvilken Frankrike måste roformera sig, helt och hållet, till kropp och själ, om det icke vill sjunka och dö,