Dagens Nyheter – 11 september 1873, sida 1

VALV ESLILIFER WW ISRN. MSEK PRE St RANE RN Oe OT RSITNCIN som för Honom äro karakteristiska. Alla representanter voro närvarande, det kan man nog förstå. Alla åhörareplatser voro jemväl besatta, den ena med en Salait, den andra med en Bevallare. Nibilisternast sekterism betydde så föga gent emot de båda hufvudreligionernea, Sevallaoch Sala-kulten, att allmänheten derom, eller om dess betydelse, var nästan okunnig. Representanten för Venersborg och Åmål hade ordet. Med konstförfaren hand hade han fattat tag uti diskussionens stora pensel. Han målade i starka färger, såsom endast han kan måla. Alla de rika ljuseffekter, öfver hvilka han förfogar och hvilka han så väl förstår att använda, när han vill hafva någonting starkt belyst, hopade han, om jag så får säga, på Sevallabanan, detta hans kärleksoch önskebarn bland jernvägar, hvars trafikområdes ena fjerdedel, såsom hans motståndare påstodo, var beräknad för Mälarens aborrar. På Sala och dess omnejd deremot slösade han lika frikostigt alla de färger, hvilka enkom äre egnade att fördystra lifvets dystraste sida och hvilka äro slägt med den stjernlösa natten. Allt som kan tänkas tröstlöst ödsligt framställde han såsom karakteristiskt för denna orts naturoch odlingsförhållanden. Riksdagsproiokollen må veta om han ej ville till och med göra troligt, att i Salatfakten fnnes ingenting som påminner om en kärleksfull allmakts skaparekraft och en omtänksam menniskas arbete ingen teg, ingen väg; ingen skog, ingen plog; ingen äng, ingen säng; ingen sko, ingen ko; ingen prest, ingen häst; ingen qvarn, inga barn; ingen björn, ingen örn! Ja, jag tror han ej ens vill tilstädja solen att värma och lysa dessa nejder, utan han hvälfde en hemsk, kolsvart himmelekupa deröfvor. Hela den del af vår odlings äldsta hemland, hvarigenom Salabanan var ämnad att åraga fram, förvandlade han till ett namnlöst intet, till kaos, öfver hvilket han sjelf, höjd öfver en kortsynt och förvillad riksdagsmajoritets beklagansvärda ståndpunkt, såsom en sanningens ande sväfvade vid sidan af det slutna väsen, det tystnadens majestät, som här setat i orubbadt bo från verldens begynnelse. Det var utan tvifvel ej för sitt nöjes skull, som han på detta sätt Jade sina färger. Han kunde ju ej på sig sjelf tillämpa en annan snillrik mans ord: Så jag målar, ty så roar mig att målaX, ty han hade för sitt handlingssätt andra och starka bevekelsegrunder — eljest hade han nog ej varit så frikostig att breda på! Härmed må dock vara huru gom helst, säkert är att den ädle grefven förenat Bitt namn med Salabanans historia, om det ock skett på ett något klumpigt sätt, och det är omöjligt att komma i beröring med denna bana eller tänka derpå, utan att på samma gång erinra Big Sevallaliniens oförtrutnaste kämpe, tillhörande dem som väl kunna besegras, men icke krossasX. Detta torde äfven få gälla som ursäkt för att jag här talat så mycket om gamla saker, då jag skulle sysselsätta mig med en ny jernväg. Jag återgår nu dit. Huru ter sig nu den verklighet, som blifvit så utmålad? Redan den korta tid, på hvilken bandelen Upsala-Sala blifvit fullbordad, vittnar om att ingeniörerna der ej mött några lokala svårigheter af nämnvärd art. Förhållandet är också att vägen går genom ett slättland; ingenstädes förekomPRV Rena RNE te åar Sk a Ae ma rn RA TRIAL ER RN RR