förbiseglande, till utrikös ort destinerade fartyg icke kunde finna uträkning uti att å sven: ska sidan köpa sådana förnödenheter, för hvilka, fastän de icke stannat inom landet, här ändock måste betalas tull, enär dessa varor derigenom fördyrades; och då således varor af utländskt ursprung icke kunde köpas lika billigt i Malmö som på danska sidan, uteblefve äfven upphandliogen i Malmö af rent svenska artiklar, eågom litsförnödenheter, skeppsinven: tarier, virko m. me., då det naturligtvis vore beqvämare för vederbörande att köpa allt på en plats. Handelsnämden tilläte sig alltså, i den fasta öfvertygelsen att nu gällande bestämmelser i fråga om proviantering skulle komma att bindra många fartyg att välja Flintrännan för genomseglingen af Sundet, att hos generaltull: styrelsen göra framställning, huruvida ickenågon förändring i nu angifna syfte skulle kunna uti samma bestämmelse till lättnad för rörelsen åstadkommas eller undantag derifrån medgifvas. Generaltullstyrelsen har öfver denna framställning infordrat yttranden från tullkamrarna i de vid Öresund liggande svenska städer. Främmande sångerska. Til hufvudstaden bar i dessa dagar anländt en konsertsångerska, fröken Olena Faltman, gom snart torde offentligen härstädes uppträda. Denna sångerska, född i Stockholm, har vistats sin mesta tid i Petersburg, vid hvars konservatorium hon hos Roncori gjort sin skola. Hon medför ganska hedrande vitsord (bland annat i SSignaleX) från sina uppträdanden i utlandet och utmärker sig äfven genom en stark och vacker altstämma, god metod och bildadt föredrag. Utan tvifvel skall hon äfven i sitt fädernesland ej sakna förtjent framgång. En kär minnesgåfva. Då skeppsbyggmästaren S. G. Jensen vid dockan härom dagen firade sitt silfverbröllop, blef han på det angenämaste öfveraskad genom att af samtlige varfsarbetarne erhålla en ganska dyrbar present, bestående af två vackra silfverpokaler med minnesinskriften: Till byggmästaren och hans kära fru i anledvivg af dagens högtid, från tillgifna arbetare. Hemkomstfest för prof. Nordenskiöld och hans kamrater gafs å Loreneborg vil Göteborg i söndsgs afton och var besökt af ett stort antal personer, deribland äfven damer. Skålarnes rad öppnades af professor von Schoultz, som i vältaliga ord skildrade det störverk desse män utfört och de faror de atstått. När en kär vän varit i öfverhängande lifsfara och med knapp nöd räddats derur, då blir återseendets glädje mångfaldt större och innerligare, och det är med en sådan glädje i hbjertat vi helsa de djerfve männen väl komna åter och tacka dem för hvad de utfört. Professor Nordenskiöld tackade för den vänliga helsningen och uttalade sin stora tacksamhet till Göteborgs samhälle, som med sådan frikostighet understödt de svenska nordpolsfärderna. Det har företagits många upptäcktsfärder med nordpolen till mål, men ännu har iogen lyckats, och den fard, från hvilken han nu återkommer, sällar sig i detta afseende till de många föregående. Man har nemligen vid dessa färder ständigt byggt på oriktiga förutsättningar, kunskapen om de arktiska förhållandena har varit och är till och med ännu så bristfällig, att färden alltid mött hinder, som man hemma ej förutsett. Men ha ock alla färder misslyckats med hänsyn till sitt yttersta mål, fruktlösa ha de dock ej varit. I raturvetenskapligt afseende ha de varit af den största nytta, och hver och en har uppdsgat något nytt af de arktiska isoch hafsförhållandena, som gjort det lättare för följande expeditioner att tränga fram mot polen. Många färder skola ännu misslyckas, men man får ej tappa modet, då vi nu hunnit så långt, och till slut, det var talarens oryggliga tro, nå vi fram. Derefter höjde intendenten Malm glaset för alla de i färden deltagande vetenskapsmännen, hvilka under faror och mödor i den långa vinternatten troget arbetat i vetenskapens tjenst. Dr Sjögren föreslog en skål för fartygens befälhafvare, hvarefter expeditionens botanist, dr Kjellman, tackade