Dagens Nyheter – 3 september 1873, sida 2

UV oe fattigt folk här i trakten, och hon ville icke resa, säger man, förr än padren lofvat att besöka henne derborta, för att hon måtte kunna bigta sig för honom. Det är märkvärdigt, huru hon håller af honom. Och vikunna vara riktigt gleda öfver att vi ha en sådan prost, som är lika klok som en erkebiskop samt eftersökes äfven af de förnämsta herrskaper. Madonnan vare med honom! Och härmed vinkade hon ännu en gång åt presten, hvilkens farkost i detsamma lemnade stranden. — Få vi klart väder, min son? frågade presten och blickade betänksamt åt det håll der Neapel låg. — Solen har ännu icke kommit fram, svarade fiskaren. Men det kan ej dröja länge, innan hon skingrar de här obetydliga dim. morna. — Nåväl, så ro duktigt, på detvi må komma fram, innan det blir alltför hett. Antonio hade fattat de långa årorna, för att börja rodden, då han plötsligt hejdade sig och fästade blicken på den branta väg, som leder från Sorrent ned till hafvet. Han hade deruppe varseblifvit en smärt qvinnogestalt, som kom springande öfver stenarne och viftade med sin näsduk. Hon bar ett litet knyte under armen och hennes klädedrägt hade ett temligen tarfligt utseende. Men det låg någonting förnämt, om än en smula vildt och underligt i det sätt, hvarpå