Dagens Nyheter – 30 augusti 1873, sida 1

ERSATT RE Ne CERRO RTR EET VR dan torde hafva kommit till den stadgade öfvertygelsen att ingen artikelserie i tidningarne eller annan skriftvexling kan öfverskyla svenska regeringens uppoffrande tillmötesgåemde i lötsfrågan, så torde ett par omständigheter dock böra här antecknas, emedan de tydligen åagalägga raka motsatsen till hvad P. T, på dem sökt framleta. Ur en sjörättslig autoritet citerar P. T. följande: I smala sund, hvilkas stränder tillhöra samma stat, skall kommunikationen vara fri. Någon eganderätt kan icke existera i fråga om dylika gund, men vissa mindre utsträckta rättigheter finnas. Om t. ez. sjöfarten är så svår att den erfordrar vanda lotsar, sjömärken m. m., är det billigt att den strandegande staten får uppbära vissa afgifter.4 Nu har uti: föreliggande fall redan danska staten för all framtid af alla sjöfrande rationer förskottsvis uppburit kostnaden för sjömärkena i Drogden. Det står i 1857 års traktat oförtydbart. Är det rimligt antaga att främmande stater förena gig om att betala sjömärkena uti ett lands inre farvatten? Och ligger ej: häruti en förutsättning att alla vid afslutandet af 1857 åts traktat aäsigo Drogden såsom internationelt farvatten ? Vidare torde den omständigheten -att det farvattnet erfordrar vana lotsar icke kunna göras till grund för ett monopol åt ett otillräckligt antal lotsar, derför att de äro danskar. Nu har emellertid vår beskedliga regering gått Danmarks önskningar till. mötes och utvidgat danska rättigheter, hvaremot sjöfarten, -som är ett mycket svagt representeradt intresse, får sitta emellanr. P. T.; gör iu en relation öfver arresteringarna af svenska lotsar och försäkrar att öfverallt hafva danskarne varit i sin goda rätt. Helt .beskedligt uppgifves källan till dessa berättelser vara: De deröfver förda danska poligprotokoller som blifvit till svenska utrikesdepartementet insända samt bafälhafvarens på dansks kanonångbåten Willemoes rapporter. Dessa äro de autentika källorna, hvartill kunna läggas danska lotsars uppgifter, hvilka af P. T. anses, då de stått i strid med svenska lotsars uppgifter, vara trovärdigare, derför att de danska äro kronolotsar, hvilkas berättelser om hvad dem i tjensten händt ega samma vitsord; som tillkommer vakter etcS. När danska lotsarne här ptridt för sitt näringsfång, så torde de väl. afP. P. bort anses såsom målsegande enligt svenskt åskådningssätt och derför just deras uppgifter vara de som skulle bevisas, i stället för att vara de som skola utgöra bevisningen. Att alla dessa ur danska källor flutna uppgifter äro ensidiga ligger i sakens natur, men det kan hända awt, ifall man :ditsändt svenska ör: logsfartyg för att taga reda på tilldragelserna, sådant hade ländt de danska intressena till föga fromma. Att så icke skett, utan att svenska intressen lemnats till spillo torde få anses innefatta att danskarne möjligen hotat med att afbryta alla underhandlingar, såvida någon svensk örlogsman kom till Sundet. Att en väl afpassad bestämdhet imponerar på beskedligt folk, det visste nog danskarne. En annan P. T:s uppgift torde såsom märklig böra anföras: Till ett par af de bötfällda lära ock pengarna redan blifvit återställda och förhoppning gifves att det äfven kommer att ske med fere.4 Denna uppgift finner P. T. ganska hugnesam. ÄAfven för oss är den välkommen, ty den ådagalägger att man i Danmark gått så långt, att man till och med öfverskridit den hemgjorda extra lille Straflov4 mot de svenska lotsarne. Vår beskedliga, af jurister fullsatta regering finner det betyda ingenting om svenskar dragas inför dansk Polisdomstol och fråntagas penningar, blott de sedermera återfå det som man sjelf finner sig icke kunna behålla. Nog är detta ett beskedligt åskådningssätt, det kan icke förnekas, men om vårt nationella anseende derpå vinner är en annan sak. I sammanhang härmed torde