Dagens Nyheter – 29 augusti 1873, sida 1

mv NN mitt äpple, kärnande mig öfvertygad om alt denna och ingen annan var den rätta. Men då behöfde blott den ena af de båda öfriga vända sig om och fälla ett ord eller till och med blott skratta, så att jag hörde det, och äpplet fick förblifva i fickan. Följden var emellertid, att vi kommo tillbaka hem, utan att jag blifvit utaf med äpplet. Kan man icko bli förtviflad öfver slikt, Eugenie? Då jag var förälskad, fattades mig mod, och nu då jag har mod, fattas mig kärlek. — Ni må icke straxt uppgifva hoppet, stackars vän, sade hon hjertligt. Till en början her ni ju förhållit er rätt teppert, och liksom Rom icke blef bygdt på en dag, likaså kan ri ej heller skapa er ett eget hem på en så kort tid. Tycker ni lika mycket om de tre flickornas namn? Jag fäster mig synnerligt vid namn. Jag förstår mycket väl denne franske tronföljare, som icke ville taga en Urraca till hustru. — Icke heller namnen kunna vara oss till någon hjelp, svarade han med bekymrad min. Anna, Clara, Maria — det ena kan ju vara lika godt som det andra. Nej, bästa väninna, jeg hoppas nu endast på er. — På mig! Det är omöjligt att inse, huru jag skulle kunna gagna er under så invecklade förhållanden, — Ja, det är helt visst en stor vänskapstjenst, gom jag vill be er om, sade han efter någon tvekan. Han hade rest rig upp och ftegit äpplet i