Dagens Nyheter – 29 augusti 1873, sida 1

De gamla handtverkarne ändra sig icke, var ungefärligen hvad en af dem sjelfva sade om denna samhällsklass vid det möte af industriidkare från Sveriges flesta städer, som denna vecka varit samladt i Stockholm. I icke så ringa grad har hans påstående lyckligtvis blifvit vederlagdt: af hvad som förekommit under detta mötes öfverläggningar. Dessa skilde sig väsentligen från diskussionerna vid det första allmänna industriidkaremötet i Stockholm. Ännu höjdes visserligen klagomål öfver den onda tiden, en och annan utstötte en suck af saknad efter något af skråens kännetecken, — åtskilliga motsågo med farhåga framtiden derest icke Iagstiftningen skulle hjelpa dem till rätta med arbetare och lärlingar. Men å andra sidan höjdes ingalunda enstaka stämmor för att protestera mot all yttre hjelp, allt yttre tvång. Den ene efter den andre bekände, att han sätter värde på friheten för arbetsgifvaren och arbetstagaren att sjelfva ordna sina inbördes förhållanden; han erinrade de klenmodige att de icke hafva skäl att nu klaga öfver ett industriens förfall; han visade att befintliga olägenheter härflyta från brist på arbetare, ej från brist på författningar; och han påpekade framför allt undervisningens makt att fullkomna menniskan. Vi ha i det sista vidrört det mest utmärkande i den nya ställning handtverkarklassen börjat intaga till frågan om sitt eget väl. Den har uppenbarligen, om än något motvilligt, öfvergifvit tanken att någonting skulle kunna vinnas gerom hänvändelse till statsmakterna angående 1agar för arbetarförhållanden. Man må ursäkta de gamla mästarne att de ändock icke kunnat helt och hållet öfvergifva förmynderskapsväsendet. De vilja låta det, under förklädnad, fortfara, de vilja i sjelfva verket bibehålla gesällprofvet, och de ha fördenskull på mötet uttalat den åsigten, att handtverksföreningarne böra utdela betyg. Att sådant icke alls kan afbjelpa den nu rådande arbetarbristen eller framskaffa skickliga arbetare borde