Dagens Nyheter – 28 augusti 1873, sida 2

Dotta hade skett på hösten. Då hon återkom hem, var vintern redan långt framskriden, och han hade under tiden måst lemna staden, för att arbeta hos en domare på landet. Först följande sommar kunde haa åter ringa på den välbskanta klockan i det för honom så kära huset. Man sade honom, att kusinerna och andra främmande voro på besök deruppe. Då tyckte han, att han heldre villo komma igen en annan gårg. Men den kslla helsning, han fick mottaga af modern, då hon dagen derefter mötte honom på gatan, lät honom ana, att han icke skulle finna allt sådant han önskade det; och kan kom icke igen. Men tänk, om han ändå var saknad? Hvem kunde uttyda hvad som stod skrifvet på Eugenies bleka panna, då hon tre år sednare räckte sin hand åt den man, som hennes moder utvalt åt henne? Emellertid ljöd nu, då hon gatt vid skrifbordet och blickade tillbaks på fordna dagar, den gala visans ord genom hennes själ: Jag kunde hafva egt en större lycka, Och större lycka skapat åt en annan. Då hördes plötsligt hofslag från gården, cch bon skyndade fram till fönstret. På en präks tig arabisk häst kom en ryttare fram genom dimman, hvilken åter slöt sig tillsammans bakom honom. Hennes blick fästades med en erolig eld vid den stolta, manliga gestalten, som med lätthet styrde det ystra djuret.