Dagens Nyheter – 28 augusti 1873, sida 2

Zigenårbandet i Solnapårken. Två uppslagna tält i ett slags barackstil; vagnar med klädespersedlar kastade huller om buller, tvenne höfdingar, ståtliga som kung Saul, mörka som skymningen, med glänsande knappar i rockarne och stafven i hand; gamla hexor, hopkrupna utanför tälten å la Viarda med knäna i jemnbredd med öronen, med ögon som rostiga dolkar; en mängd af ständigt tiggande barn med blixtrande ögon och trasigt pittoreska kläder — detta är ju alldeles öfverensstämmande med den föreställniog som man gjort sig .om zigonarlif i gamla goda dagar. Lägg nu härtill en dyster, liksom högtidligt stämd furuskog i fonden, hvilkens trädtoppar just förgyllas af den nedgående solen, allt under det att ett ifrigt hamrande höres från zigenartälten under afsjungande af en vild, egendomlig sång, som säkert diktades i den dunklaste forntid i en af Asiens ödemarker eller — i ett af dess paradis. Det fattas ju endast ett bortröfvadt hvitbyadt flickebarn, och skådespslet Preciosa har blifvit en verklighet midt för våra ögon. Denna verklighet presenterar sig för Bärvarande i Solnaparken, tätt bredvid landsvägen något hitom Haga nedre grindar. Tvenne zigenarfamiljer ha der nedslagit sina bopålar i bokstaflig betydelse. De säga sig vara från Ungern i närheten af Pesth och bestå af 21 personer, tre män, tre qvionor och femton barn, större och smärre. Hvad qvinnorna göra är ej godt att säga, såvida de ej spå i kort och läsa vidskepligas öden i deras händer, eller såvida de ej skola föroställa drakar öfver de skatter, som zigenarne nog veta att förskaffa sig, men männen äro kopparslagare (kittelbotare kanske hellre), något hvarpå Stockholm annars har ett ofantligt öfverflöd, så att de såsom sådane äro helt ceh hållet onödvän