Dagens Nyheter – 28 augusti 1873, sida 2

diga; men såsom ett föremål för 7stockhol marnes omåttliga nyfikenhet äro deremot dessa zigonare af stor vigt. Det senare bär nog syn för sägen, ty man anställer riktiga vallfärder till dessa pittos reska, mörka Asiens barn. Äkande och gående trängas med. hrarandra på vägen dit, droskor vänta än här än der i trakten af zigenartälten, och företagsamheten, som alltid är framme, har redan börjat inrätta små försäljningsställen i granskapet af främliogarnes läger. Det är med en egen blandning af intresse ech vemod som man bstraktar dessa medlemmar af ett folk, hvilket under århundraden, kanske under årtusenden, ständigt visat sig alldeles oåtkomligt för det som vi kalla civilisation. I denna ständigt fortgående stora reningsprocess har detta folk spelat gåsens rol. Man börjar dock att för sig sjelf ovil korligen tänka, när man ser dessa regelbundna anletsdrag, dessa blixtrande ögon, som uttrycka allt utom själsslöhet, att det borde kunna bli någonting annat af detta folk än hvad det nu är. Med rent prosaiska ögon betraktande dessa figurer, kunna vi dock i dem finna hvarken mer eller mindre än tiggare och — våra gäster må ursäkta oss det — tjufvar allesammans, Så mästerligt som barnen kunna tigga och så mästerligt som de plötsligen kunna hemligen undersöka fickorna på folk hafva vi aldrig sett något motstycke till, Små komiska scener försummade ej att till följd af detta uppenbara sig, under det att raferenten var derute. En person, hvars fickor troligtvis kommit i alltför nära beröring med de små händernas långa fingrar, gaf ett af zigenarbarnen ett kraftigt slag med en käpp, — Här skall du få valuta af mej, sade han, betaldt qvitteras. Jag skall säga dig att stjäla är förbjudet i svensk lag och tigga äfven. En annan deremot, som lefdo i de gamla poetiska iderna om zigenare, troligtvis ännu mer inspirerad af Carlberg-Saltzensteinska sällskapets utförande af Preciosa, tyckte detta vara alldeles oerhördt, rusade fram till slagskämpen och ropade med af vrede darrande stämma: — Jag skall säga någonting, som också är förbjudet i svenska lagen, och det är att slåss — herrn borde sjelf ha ett kok stryk som öfverfaller barn på det viset! Vid allt detta fortsatte zigenarbarnen, under ideligt kyssando på händerna och kyssande på åskådarnes kläder, att på bruten tyska upprepa sitt ideliga: — Boim lieber Gott, gieb mir Brot zum Kauf! En godbjertad fru kom i detsamma och för af en liten brun sexåring höra samma ön. o— Hvad? sade hon; vill du ha bröd till kaffe; stackars liten, det skall du visst få, det! — Beim lieber Gott, gieb mir . . . småsjöng sexåringen. — Ja, nog är bröd till kaffe godt alltid, sade den varmbjertade husmodern hvars öra uppfattat ljuden, men som icke förstått de tyska orden. Och gå gaf hon den lille filuren 25 öre. En annan åskådare gick rakt på en ärlig svensk stockholmsk smedsgesäll, hvilken stod der sådan som han kom från smedjan. — Här har ni några skilling, sade han; är ni zigenarhöfdingen? Smedsgesällen blef naturligtvis generad. — Nej, gudbevars, sade han; men inte behöfver jag tvätta mej, när jag skall gå ut på sådana visiter inte! Qvällens skuggor blefvo emellertid allt längre; zigenarföljet beredde sig nattläger och det ungefär på samma sätt som skogens vilddjur; hexorna kröpo ibop som klot; hamrandet upphörde; en entonig sång började att ljuda; skogen stod hotande mörk, Vi af.ägsnade oss; men att vi ej voro de sista kunde vi finna deraf att vi på afstånd hörde: — Gieb mir Brot zum Kauf, gieb mir Brot zum Kauf.) I ) I går afton begaf sig sällskapet till Järfva, godan höfdingen blifvit i tillfälle att köpa en st.