Dagens Nyheter – 30 juli 1873, sida 1

EERO TT ANN N NE SE gelse, är en oriktig uppfattning, är den dock vida bättre än att söka inbilla någon, att den denska tydningen af bestämmelsen afgett sjöfartens gagn. SVaka öfver lotsväsendet i ÖresundX är tydligen, enligt danska regeringens uppfattning, att förhindra all täflan i lotsningen, lika gedt huru många fartyg derigenom mnödgas gå utan lots eller ankra för att en annan dag erhålla någon då möjligen ledigblifven dansk vägvisare i Sundet. Sådant är, att döma af erfarenheten, det danska sättet att vaka öfver lotsväsendet! Ville den erfarne juristenX hugna oss med upplysning om, hvem som skall vaka öfver att danska regeringen vakar öfver lotsningen i Sundet, vore det rätt angenämt. Traktaten förmäler derom ingenting, hvarför ock danska regeringen med allt fog kan säga: vi bedöma sjelfva huruledes vi vaka öfver lotsningons upprätthållande. Att den danska lotstjensten i Sundet varit otillräcklig och lemnat mycket öfrigt att önska, bevisas bäst deraf, att Öresunds lotssällskapt uppkommit och, trots så många svårigheter, fullföljt sin sjöfarten gagnande verksamhet. Att de män, som bildat detta sällskap, gagnat sitt fosterland är deras obestridliga förtjenst, men då man vet att sällskspet utgöres af personer, hvilka under hela den verksamma delen af sitt lif idkat sjöfart eller fiske och hvilka således blifvit vanda vid hårdt arbete och verksamhet, utan att derför ernå stort mer än dagligt bröd, är det tydligt, att dessa lotsår icke kunnat fortsätta sin täflan, om sjöfarten ej varit i ytterligt behof af deras tjenster. På så sätt, vi upprepa det, har danska regeringen vakat öfver lotsningen och utfört rolen af sjöfartens föreyn, och hon synes icke tveka eller skygga tillbaka i afseende på valet af medel för att fremdeles beskydda danska lotsars näringsfång, det må sedan gå med sjöfarten huru det kan. För den är ju sörjdt på allt sätt. När t. ex. danska lotsväsendet brister, kunna ju de deraf uppkomna vådorna eller olyckorna på sätt och vis repareras af — danska dykeribolag, som också ha sitt näringsfång, hvilket behöfver skydd. Hr SE—n säger, att Cenligt Nys Dagligt Allehandas logik skulle det ju alltså stå främlingär fritt att lotsa äfven genom Bälterna, hvilka dock äro uteslutande danska farvatten. Man borde i sanning, så gerna vi än se meningsutbyte i en vigtig fråga, icke uppebålla sig med en författare, som utan vidare förklarar Bälterna vara danskt farvatten, och som synes antaga, att svenskarne kunna betraktas såsom främlingar i Öresund! Den ärade juristen torde nog ha sig bekant, borde åtminstone hafva det, att danska regeringen påyrkat, att farvatinet mellan danska ön Beland och svenska ön Hven skulle erkännas vara uteslutande danskt farvatten. En hvar begriper att Danmark uppställt denna fordran för att låta den falla och sedermera kunna säga sig ha visat tillmötesgående vid uppgöringen. Lyckligtvis finnas andre än jurister som begrunda rättsfrågor. Dessa skulle eljest löpa fara att genom hårklyfverier blifva så sönderdelade, att ingen kunde taga reda på hvad som vore rätt eller orätt. Detta är emellertid icke första gången en så beskaffad tvistefråga förekommit till bedömande och afgörande. Efter många omvägar har man i slika fall vanligen kommit