Dagens Nyheter – 26 juli 1873, sida 1

SE LUB WVUNDIUKVYDS ODULIVUUICUORLUP OC BURYVBLIAV UVA Kungen roar sig4, lyder på svenska ett yttrande, som blifvit historiskt ryktbart och som lärer ha sin rot i ett förhållande vid en af de äldre franska konungarnes hof. När nemligen undersåtarne inför :tronen ville frambära klagomål öfver sina lidanden eller begära godtgörelse för undergångna oförrätter, afspisades de ofta med svaret: CKuogen roar sig. Mera behöfde ej sägas, ty de tre orden inneburo, att regenten saknade tid att lyssna till deras framställningar, dessa månde vara huru berättigade och trängande som helst. Den tiden ansågs det alt roa sig vara en af regentens förnämsta företrädesrättigheter, och den åsigten har visserligen icke varit inskränkt till Sden tiden, ty i alla tider bafva skaror af hofmän täflat med hvarandra i uppfinningsrikhet för att med olikartade nöjen underhålla sin aller nådigaste herrskare. Sådana nöjen äro af mångfaldig art, och bland dem ingå militäriska lekar, hoffester, ja, till och med kyrkliga ceremonier, och deras är att vigtigare intressen blifva skjutna å sido och att kungen roar sig. För omkring ett decennium sedan, berättas det, förelågo åtskilliga vigtiga ärenden till afgörande hos k. m:t. Dåvarande civilministern, stadsrådet A., ledsen öfver det dröjsmål, som egentligen icke kunde läggas honom till last, begaf sig i vagn till Ladugårdsgärdet för att erhålla ett kortare samtal härom med monarken. Han inträffade der under det konungen roade sig med att vara general. På framställningen om samtalet svarade den öppenhjertige regenten: CKäre A., detta räcker icke mer än fyra dagar till, sedan skola vi regera så mycket hvassare. Då vi här återgifva hved som den tiden allmänt berättades, ha vi dermed dock ej velat säga att den lilla tilldragelsen bör betecknas mera som ett historiskt faktum än som en anekdot, huru sannolik den än förefaller. Något, hvarom intet tvifvel kan hysas, är dock att efterträdaren på tronen roar sig med fester och ceremonier, under det att åtminstone en allvarsam fråga borde tilldraga sig hela bans allvarliga uppmärksamhet, så vida han ej har för afsigt att låta henne tillväxa och blifva en riktigt stor och kinkig fråga, i hvilkens lösning hans statsmannaskicklighet framdeles kan få tillfälle att aflägga sitt mästerpföf. I fråga om denna-sak ligger den tanken nära till hands: huru skulle Carl: XV, med all sin obestridliga välvilja för Danmark — han var ju beredd att för detta land kläda blodig skjorta och hans uppriktighet i detta fall är höjd öfver allt tvifvel — hafva behandlat danskarnes tilltag att kränka 1857 års traktat genom att visitera svenska fartyg och arrestera svenska lotsar å det friköpta, internationela farvattnet Öresund? Under diskussionen om Xlotskriget ha vi hört denna fråga från flera håll framställas, men alla ha på den gifvit ett och samma svar, i hvilket vi också med full öfvertygelse förena oss, det nemligen, att Carl XV ick, eller lika litet som säkert nittionio hundraåedelar af svenska nationen, skulle varit så fin politikus, att han funnit det vara bäst och klokast att låta våldsamheterna fortgå och derigenom gifva dem utssende af stadgad ordning. Trots hans slägtförbindelse med danska konungahuset tilltror sig ingen att kunna säga det på hans döda mull, att han skulle ha underlåtit att med egna svenska örlogsfartyg på art och ställe låta inhemta noggrann kännedom om de öfverklagade förhållandena. Han skulle säkert ansett riktigast att Sstämma i bäcken innan det kommit i ån — och han skulle i detta fall haft stöd af landets allmönna mening. Vi hafva icke för afsigt att söka gå händelserna i förväg och tillåta oss sålunda lego några gissningar i afseende på hvad hans efterträdare kommer att göra, när man intill änden genomlupit den lysande kedja af kungliga nöjen, som nu bländar en mängd UU