Dagens Nyheter – 26 juli 1873, sida 1

ännu eger att hysa aktning för mig sjelf, för att ens ett ögonblick kunna tänka på att spela den förgaktliga roll, ni velat tilldela mig. Kapten — jag är er ödmjuka tjenarinna. Sålunda helt tvärt afskedad, reste sig Maurevert från sin stol, bugade sig djupt och lemnade Diana, utan att säga ett enda ord. — Guds död! mumlade han för sig sjelf, under det ban gick utför stora trappan i herr de Canilhacs hus; genom bevittnandet af denna lilla Dianas kalla grymhet ha mina studier af qvinvan blifvit fullbordade! Bestämdt är den bästa qvinna icke värd en enda minuts allvarlig uppmärksamhet. Mon dieu! — hon som ser så bra ut! Stackars Raoul — stackars Raoul! Om Maurevert blott hade kunnat se Dianas förtviflan då hon lemnades ensam, skulle han ha fält ett annat omdöme om den stackars flickan. Ödmjukt knäböjande framför ett på väggen hängande krucifix, med ögonen badande i tårar, anropade hon under bhäftiga snyftningar, himmelen om råd och bistånd. Ewt uttrycksfullt leende spred sig öfver hennes drag, då hon steg upp. — Himlen vare tackad, mumlade hon, himlen vare tackad! Raoul har icke längre något att frukta. Hon ringde på en page och tillsade honom att kalla in Lehardy. Under aftonens lopp lyckades hon erhålla