Dagens Nyheter – 24 juli 1873, sida 2

En färd kanalväger, skildrad i snälltågsfart. (Forts.) Ångbåten, hvilket likt en god meder bar 088 på sina armar Där vi voro vakna och vags gade oss när vi sofvo, allt under det att vågorna sjöngo vaggvisor, stannade plötsligt. Jag vaknade; Pet tycktes mig som om den lagt till någonstädes, tj ett brådskande lif rörde sig på däck. Jag såg ut genöit hyttfönstret; en rad af hus tedde sig för mina blickar. Här gällde således att begifva sig upp och betrakta Söderköping, ty den lilla täcka staden vid Slätbaken var det, Klockan var eudast 4 på morgonen; dagen var strålande klar och Söderköping låg som en nyss utsprueken rös med morgonens dagg på bladen — ol färdig, om fridfall sinnebild af Sancta Ragnhild, ur hvars blod den belsogifvando källan ju rann upp. Eogelsmännen, dessa outtröttliga strandlöpare, svängde fram och tillbaka vid stranden soi tYenitie jätteporpendiklar å ett par osynliga ur; jag fruktar att de lupit genom hela Söderköping, innan jag kom upp. Den ena af misserna var redan på däck, liknande en morgonstund med guld i mun — åt Albions söner. Bredvid hennes sida befann sig guld: griäfvan -— en engelsk parlör! Några af våra vänner afgingo bär för att blifva barn på nytt vid Söderköpiogs helsokälla. En af dessa var motsatsen, hvilken blifvit alltmera färglös sedan den resande försvunnit i Venersborg; orsaken har väl sit förklaring i den omständigheten att om man befinner sig på en sådan plats, att ej något eko höres, när man ropar, så upp: hör man att ropa. Vi måste framför allt ej glömma att Jere: mie klagovisa afgick i all sin harmoni vid Söderköping, för att der fortsätta med. sin gräfnlog efter olyckor, liksom fornforskaren gräfver efter grafurnor. Om vattnet i Söderöping är en bjelp för fixa ider, då kan hon botas, annars aldrig. Till ersättning tör henne fingo vi en gammal ungkarl, särdeles giktsjuk i bonen. Han skulle till Stockholm för att roa sig, som han 8edermera anförtrodde oss. Just som ångbåten afgick för att inom kort få en slags smak af saltvatten, hördes ett skrik från stranden. Det var den sista versen i klagovisan, En verklig olycka hade träffat henne i Sö derköpiog. De personer, som skulle möta och mottaga henne der, hade ej infunnit sig, och hon stod nu ensam: som en pelikan i öknen, som en... nej, det var sannt, Söderköping är ingen förstörd stad. Den frida morgonen genljöd af hennes olycksrop i kapp med lärkornas qvitter. Om Söderköpingsboerna vaknade vid ljuden, så tänkte de säkert att någon piss okänd sångfågel ankommit till deras stad. Dock hellre må vi säga olycksfågel, ty det första ordet vi hörde henne uttala var: Olycka. Det var, som vanligt, ej så mycket bevändt med den, ty på afstånd syfftes några personer, siktande sina steg mot henne. Efter denna himmelsfärd i den Jjufva sommarluften begåfvo vi. oss samt och synnerligen till underjorden igen d. v. s. till hytterna; äfven den nyankomne ungkarlen. Nedkommen kunde jag ej afhålla mig från att gnola för mig sjelf följande: Bestämdt jag måsta till att slå min lyra Och kämpa ut en väldig hjeltestrid För den idn att vakna klockan fyra I stället för vid åtta-niotid. O, väcktes du ur sömnigbetens häkte Vid fyratiden — tag mig den och den, Om du ej blet så ståtligt, menskoslägte, Att knappt man skulle känna dig igen. Och vill din kurs mot !yckans kust du styra, Så gör precis som jag, du Adams barn: Stig upp hvar morgon städse klockan fyra — Och jag skall snart få vatten på min qvarn. Sadau detta var gjordt somnade jag och vaknade — klockan åtta! Uppkommen igen fann jag att ångbåten trapais Ös tersjöns vatten, inom skären, Man märker vu ganska tydligt, att man ej är omgifven af kanalvägens milda natur längre. En mera allvarsam, någon gång dyster, till och med karg natar möter på vissa ställen våra blickar. Den milda löfskogen har försvunnit; granarne stå än här, än der på skären såsom utposter — jag vet ej mot hvilken fiondtlig makt. D3 och då framskymtar on lotskoja, ett fågelbo på spetsen af en klippa, mången osng så liten. att vågorna i stormens stund