Dagens Nyheter – 24 juli 1873, sida 2

de hvita klagande vålnaderna från saltsjöns jättegrift, sväfva öfver våra hufvuden. Den gamle ungkarlen var redan uppe; det yar en af dessa egendomliga naturer (de finnas endast i ungkarlsoch ungmöståndet), hvilka vilja vara unga tills de bli — barn på pytt. Han samtalade med en ung dam. — Hvad sjöluften är skön, sade hon. — Ack ja, svarade den gamle ungkarlen, man blir tio år yngre vid första flägt — man blir som en tjuguårig yogling! — En sådan luft renar blodet, sade hon. -— Ja, ungdomsblodet kokar öfver, sade ungkarlen, görande en herkulisk gest med armarne. — Tillåt mig att visa er denna vackra ut sigt mot vester, sade han nästa ögonblick. Men nu inträffade någonting, som skulle kommit tio kavaljerers bjertan att brista. Den glade ungkarlen skulle resa sig upp, men nej, nej, och åter nej! — de giktejuka benen ne kade att göra tjenst! — Jag ber tu...tu..., sade ungkarlen under de mest öfvermenskliga ansträngningar att resa sig; jag ber tu :.-.tu..-. — Tusan! röt han till — damen hade redan lemnat sin skröplige kavaljer. Vid ett besök under däck mötte jag matkonstnären. —— Det blåser i dag; jag kan inte äta, sade han med en elegisk suck och törsvann bakom sin dörr. Så kom man etter en enformig skärgårdsresa in i Södertelje Kanal. Denna, i jomförelse med den kanal vi past serat, en vattenmyggas försök att vara hval fisk, ett infusionsdjurs.lejonansats, har dock en viss märkvärdighet i de höga bankar som omgitva densamma. När vi kommo in vid Södertelje, började klockorna i stadens kyrktorn att ringa; om det var till vår ära viste vi ej. Fastän ett barn af sydligare Sverige, hade jag icke desto mindre hört talas om Telje tokar. Nyfiket blickade jag derför omkring, jag vet knappast med hvad resultat. Antiogen fanns der ingen tok, eller också voro vi tokige allesammans. När äångbåteu stannat, blefvo vi alldeles öfverhopade af Södertelje kringlor; det var som om de regnat från himmelen. Det ham: pade sig så, att de föllo alla på läppen, till en del äfven matkonstnären, som ej fått någon frukost; han sväljde dem under den mest högljudda kritik. Den gamle ungkarlen, som kommit på benen, såg ej alls missmodig ut. Han glunkade något om bal och hvita handskar. — Jag blir en riktig tjufpojke, så snart jag kommer till Stockholm sade han; Misserna hade lagt ner rörelsen i guldgrufvan (parlören) och sågo förårgade ut. Eagelsmän kunna visserligen engelska, men ej dess syster rotvälska, M Albions söner stodo, märkvärdigt nog, stilla. Jag hade således ej den lyckan att i dem ha ee löst det svåra problemet: perpetuum moile! Så skildes vi från Södertelge under kloc kornas fortfarande dåt och under detatt Sö: dertelges yngre slägte hurrade, som om det varit tokigt, och kommo im i Mälaren. Så var denna ljufva förtrollande ejö Jag såg uti drömmarne länder, Der glädtigt man landar vid ö efter ö; Och vågorna vakna och vågorna dö lnvil dessa tjusande stränder. Af denna är Mälarn en leende bild, Ea dotter af Fata Morgana. ot Liksom från det verkliga helgad. och.skild; Eu hviskavde stämma så älsklig och mild Från ställen, som endast vi aha: . Ty gungar jag fram under vågornas dust, ! Och stråle och grönska sig blanda. Det är som jag fore med jublande lust Itrån favtasiernas bländande kust Vid herrliga ställen att landa. Hrad är vid färden öfver Mälaren annat att göra, än 88, npjute OCH drömma? Dessa öar, dessa stränder, dessa villor som skymta fram likt hvita englar i det gröna parådiset — aldrig kan en natur föra en så-utom verklighetens, och det trångas gränsor soin denna! Var det ett bevis på den alltmera inträ dande republikanska andan att iogen, såsom seden annars plär vara, helsade på Kuugshatten? Hatten . befann sig för öfrigt i ett ganska miserabelt skick, och den såg ut att snart vilja falla af. S Men när jag såg mig ömkring fann jag att en ovanlig högtidlighet hade lagt sig öfver alla mina mednassagerares ansigten: damer na presenterade