Dagens Nyheter – 16 juli 1873, sida 2

och isynnerhet af den förskräckliga fuktighet, som grasserar i vedboden. Denna är nemli gen byggd vid sidan af ett stenhus, uttör hvars vägg fukten bokstafligen neddropparMen det som uppmärksamheten först fästes vid är naturligtvis invånarne i vedboden. I en säng, der kläderna äro gråa af fukt och uselhet, sitter en mor, försökande att stilla gråten på sitt femton månaders gamla barn. I sävgen ligger ett annat barn och sofver och vid modrens sida sitter ett tredje, mellan fyra och fem år, småqvidande. Vi se åt sidan vid ett plötsligt ljud derifrån och upptäcka då ett fjerde barn, en nior årig flicka sittande på en improviserad bädd — ets hästtäcke kastadt öfver en mindre vedhög. Denna utgör äfven bädd för en gosse, den äldste af skaran, hvilken är ute. Vi se oss omkring. Några söndriga stolar, ett par byråar kastade öfver hvarandra i det trånga kyffet bilda ett slags möblemang. Det är mer än halfmörkt i vedboden, emexdan intet fönster fianes. Hvad man under samtal med qvinnan kan finna är, att här gäller det ej det yttersta armod, utan denna familj är ett offer för bostadsbristen, Mannen är murare och förtjer nar om sommaren åtskilligt, men har jemte fyra andra familjer först blifvit uppsagd, se dermera vräkt ur den lägenhet han beboddeHusvärden hade, såsom många andra husvärdar här i staden, fått det infallet att ej byra ut annat än våningar: 2 å 3 rum med kök; derför måste de på dörren. Familjen hade då till en början bost under Guds öppna bimmel i Bellevue park, men när det blef full sommar och lifvet började röra sig der som annorstädes, begåfvo de husvilla sig derifrån och annekterade denova vedbod, från hvilken de dock säkert snart blifva fördrifna, emedan egaren skall inlägga ved i densamma. . Hvarunder skall denna familj då luta sitt hufvud? Ett utbus, så uselt det än är, är dock bättre än att bo under öppen himmel i regn och blåst. Men dörren med sin tågstump öppnas för oss och vi befinna oss ute i den fria naturen, med vällust åter inandande den rena luften. Nu begifva vi oss till ett annat ställe, der än sorgsnare taflor skola för oss upprullas. Vi befinna oss vid poiten till det s. k. kos lerasjukhuset å Ladugårdslandet, nära de 8. k. Tyskbagarbergen. På gården till detta hus, har man berättat oss, skola 11 familjer befinna sig husvilla — de tillhöra dem, hvilka för nära en månad sedan blefvo uthysta ur kolerasjukhuset, hvars lokaler under vintermånaderna som bekant voro upplåtna åt husvilla arbetarefamiljer. : Vi träda in på gården, Det som genast möter vårt öga är ett improviseradt läger, hvilket erinrar något om ett zigenarföljes. Några bäddade sängar intill hvarandra, ställda under en utbyggnad, der stegar förvaras; några husgerådssaker kastade hit och dit, till och med en spegel upphängd vid en af stolparne, hvilka uppbära utbyggna: den — se der i korthet lägrets utseende. — Usch! det regnade ända till klockan tolf i natt — höres en qvinnostämma — jag blef alldeles genomvåt. Vi begitva oss fram till lägerplatsen, som för tillfället endast vaktas af några qvinnor; männen och barnen äro flugna ur boet — såvida man här kan tala om bo. Man fir nu veta, att tre familjer bo här ute på gården, utsatta för vädrets omkastningar, för glödande sol och hällande regn; Dessa tre familjer äro så lyckliga att ej hafva några minderåriga barn; de andra familjerna, deras olyckskamrater, som ha dylika, ha måst söka en svagt skyddad tillflykt i åtskilliga vedbodar. — Hvarför söker ni ej äfven skydd der? — fråga vi, , — Det är mycket bättre ute än i dessa hålor — får man till svar. Å Vi få bekräftelse derpå. ÄAtföljda af.den ena husvilla qvinnan såsom vägvisare, besöka vi den första vedboden. Vi försöka att träda in — men stötas tillbaka af den mest vedervärdiga stank, Vedboden vid Regeringsgatan är i afseende på luften ett lusthus i jomförelse med denna. Men hurt kan det annat vara: vedboden befinner sig tätt intill afträdet! I denna förruttnelsens boning, ihvilkan vi dock slutligen inträda, befinna sig två familjer med 4 å 5 barn hvardera. . Männen äro arbetskarlar, och den ene af dem är hemma. Deane, en tyst och stilla man som det tyckes, påstår att han vore i stånd att betala hyra, om endast rum funnes att få, — Detta kyffe kan, såvidt vi kunna urskilja