Dagens Nyheter – 12 juli 1873, sida 2

denna olycka är dock hygglig nog att gemenligen hålla sig på vederbörligt afstånd från det lilla herrskapet stare, och när hon verkli gen på höstarne fräcknar till och lagar sig i ordning till närmande, då vänder henne staren med stolt förakt ryggen (tänk om menniskan kunde göra så med!) och flyger bort, långt bort från gamla Sverige — hvarthän skall jag nog i sinom tid omtala, Staren är nemligen en flyttfågel, som, när den kusliga hösten nalkas, längtar mot södern och i flock företager sin långväga färd under september och okto ber, förr eller senare, beroende på temperatur: förbållanden, så mycket säkrare som man under lindriga vintrar i södra Sverige på några ställen varseblifvit både enstaka starar och äfven mindre flockar af denna fågelart. En stackars enstöring till stare, som observerats vid Lund midt i vintern, hade ändå för trefnadens skull gifvit sig i slanger med några glada slägtingar, nemligen kajor... Han tyckte väl som så, denne ensamme vandrare på lifvets stig: bättre något sällskap än intet. Också hur ofta får man icke uti denna, hvad en del menniskor med surmulet gråaktiga lefnadsvyer kalla, jämmerdal den ena gången nöja sig med ett sällskap, som man en annan gång ratat. Hufvudsumman af sällskapslifsåskådningen tyckes vara den, att man skall hålla till godo med hvad omständigheterna hafva-att bjuda på; ty annars blir det ledsamt — och hvem vill väl hafva det? Nej, icke en gång. en stare, Rätt gör han deruti. Jag, för min del, har äran så här offentligt tillstå, att jag i detta fall har riktiga stareåsigter, Mitt herrskap, jag ber tusen gånger om förlåtelse! — det var icke om mig, utan om staren här skulle ordas; men se, det är med mig emellanåt som med mången extempore.rande predikant: ämnet förbigås och i stället pratas bredvid mun, Emellertid är starens öfvervintring i Sverige ytterst sällsynt. Men den lille, perpetuelle emigranten är derför icke mindre fosterländskt sinnad: till sin. födelsebygd återvänder han hvarje vår i slutet. af marseller. början af april, några veckor tidigare i södra än i mela lersta Sverige.) Staren kommer aldrig ensam, utan i flock, hvilken — sedan valet utat maka försiggått, i fall detta nemligen icke skett redan före eller måhända under flyttningen mot , nörden, de unga emellan (att de gamle fortsätta sitt en gång ingångaoa äktenskap torde vara troligt) — minskas så småningom, dock högst sgällan, om ens någonsin, så mycket, att-ett enda starepar. blir allena, ty staren bygger helst i koloni, så att ända till. halfva dussinet familjer har sina bon i samma träd eller ock annars helt nära hvarandra. I afseende på grannsämja starefamiljerna emellan skulle verkligen en hel del landtliga och äfven stadsliga menniskofamiljer kunna ha rätt mycket att lära. Men — hvem tror sig väl ha något att lära af ett sådant litet kräk som en stare! — Tycker nån det! — Dock — observera både detta lilla kräk och månget ännu mindre, så skall man få sa, att hjertat icke mår illa deraf! . Stareherrskapet visar sin sydländska natur vid: tillrustandet. af hus och hem, i det ait derpå ej användes så synnerligen stor omsorg; bost är nemligen ganska konstlöst gjordt af grässtrån, hår, ull samt fjäder och vanligast beläget uti hål i gamla löfträd, om hvilka staren och hackspettarne konkurrera med hvarandra, men understundom också i klockstaplar eller uti någon fredlig vinkel under ett tak. Föga skygg visar sig staren vid valet af boningsplats. Så till exempel hada jag som pojke två bekanta starefamiljer att umgås med. Den ena familjen hade sitt boi en apel; stående några famnar från mitt fönster, och den andra uti en asp, som stöd alldeles vid kanten af en jomt och ständigt trafikerad landsväg. Det är med djuren som med oss menniskor: en del väcker sympati, en annan antipati — men khvarföre? Ja,se det är just frågan, och en fråga som långt ifrån alltid kan tillfredsställande besvaras, Staren hör, såvidt på mitt ubjektiva omdöme beror, till den del djur, om inger sympati. Männe af ren egoism å vår sida för den nytta han gör oss genom bortplockandet af en mängd för våra trädgårdar skadliga insekter och deras larver? — Inte vet, jag — men åtminstone, der detta inses, bemöter man staren så hyggligt som möjligt. Önskligt vore att så skedde öfverallt, och det gör det väl också i våra upplysta tider. Ett byggligt bemötande mot: den lilla, älskliga staren består dels deruti, att man alldeles icke befattar sig med att ta lifvet af honom, dels deri att han ej ofredas inom hus och hem i sitt äktenskapsliga lif, ett mönsterlif för både verldsstadeh Paris och andra sedesamma stäs der, och dels uti bibehållandet af det på sina ställen utöfvade vackra bruket. att till starens trefaad och beqvämligbet utsätta så kallade hålkar, det är träklossar. med ett hål uti; lämpligt till inoch utgång för det stare herrskap, som kan finna för godt uti hålk sig inlogera. Hålkarne kunna utsättas påväl på stänger som å väggar och i träd, 4) I år observerades staren af mig för första gången i nordvestra delen af Stockholms län an 7 anril i svärm ach dan 10 anstaka Troliot