Dagens Nyheter – 11 juli 1873, sida 1

unga tycktes finna ett så stort behag, beslöt Maurevert rig slutligen för att gifva samtalet en mera allvarlig karakter. — Chevalier Sforzi och ni, fröken VErlanges, sade han, hafven godheten att upphöra med ert barnsliga tal. Den ställning, hvari vi befiana, oss, är tillräckligt bekymmersam för att påkalla vår allvarliga uppmärksamhet. — Fröken Diana har varit storsint nog ätt förlåta mig — hvad kan jag väl önska mer? utropade Raoul. Kan väl något fattas i min lycka! — Något fattas i er lycka? upprepade kaptenen i ironisk ton och ryckte på axlarna. Något högst väsentligt, hennes varaktighet, hennes bestånd. Morbleu! Finner ni det aängenämt att gå fram långs en väg, garnerad med lönnmördare och besatt med dolkar? Då man ger er befängda trygghet och hör ert glada snack, skulle man kunna tro, att hela verlden bemödade sig om att göra sig så angenäm som möjligt för er — att hela verlden vore böjd för att bjelpa er till er lycka! Vid frö Minervas hjelm! Så förhåller det rig emellertid ingalunda — tvärtom. Vi få icke låta nöjet förblinda oss, utan vi måste se sakerna sådana de äro i verkligheten och icke så, gom ni ser dem genom kärlekens prigma. Jag börjar med er, chevalier; turen skall strax komma till fröken dErlarges. — Fru de Montpensier, den mest hämdgi