Då Posttidningen för den 19 sistlidne juni afslutade en artikel, angående lotsningen i Öresund, med den uppgift, att frågan inom några dagar kommer att erhålla en för båda sidorna tillfredställande lösningX, så skyndade vi att både med tillfredsställelse och tillförsigt delgifva våra läsare sagda upplysning uti en fråga, som icke allenast är af vigt för sjöfarten, utan jemväl för det goda förhållande, gom bör råda mellan grannländerna. Förhoppningarne att Sveriges rätt i den uppkomna tvistefrågan skulle blifva tillgodosedd synas emellertid vara ganska svaga. Det långa dröjsmålet med den tillfredsställande lösningen, under det dagliga klagomål öfver förnyade trakasserier ständigt ivgå, bådar intet godt. Saken är dock helt enkel och frågan har på ett gärdeles klart sätt blifvit utredd af isynnerhet Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning. Det händer ibland att vanans makt är så stark, att man, oaktadt timade förändringar, qvarstår i det gamla föreställningssättet. Längtan efter tulloch seglationsfriHet i Sundet var så stor, att man beslöt sig för att medelst stor penninguppoffring friköpa sig från den danska herrerätten öfver denna genomfart, i stället för att makterna genom en kollektiv not kunde hafva förklarat Sundstullen afskaffad, såsom en orimlig qvarlefva från de tider, då man på många ställen, under en eller annan förevändning, afpressade förbifarande obsväpnade seglare afgifter. För vår del anse vi lyckligt, att saken blef uppgjord med penningar; men hvad beträffar rättmätigheten af att Sverige, som eger den ena stranden af Sundet, skulle betala mest och att en så stor summa skulle tillerkännas Danmark, derom kunna meningarne visserligen vara delade. Det förebars likväl, att om Danmark mistade denna betydliga inkomstkälla, det skulle digna under sin stora statsskuld, så vida ej aflösningssumman sattes mycket hög. Nu är vanans makt emellertid så stor, att danskarne ännu betrakta sig såsom herrar i Sundet, och att vissa bland oss, företrädesvis regeringen, lida af samma missuppfattning.