fat mig nöjet af detta besök? Huru har det lyckats er att komma in i mitt hus? . Maurevert blef till den grad förvånad öf: ver att finna sig vara så väl känd af Marie, att han nästan höll på att tappa koncepterna. För att dölja sin förvirring, slog han sig ned på en stol. — Har jag inbjudit er att sitta, kapten? frågade den okända damen. Vid denna fråga, som vittnade om ett så hånfullt öfvermod, blef Maurevert förargad. — Min förtjuserska, svarade han, i det han flyttade sin stol närmare intill damens, jag tänkte icke, att jag befann mig i Louvren och i närvaro af hans majestät. För böfveln! — förlåt mig, jag tar tillbaka denna grofva svordom! Vid Venus, skulle jag ha sagt — eller vid monsieur Cupido, om ni tycker mera derom — etiketten i sådana hus som detta brukar ej vara fullt så sträng som i det kungliga palatset. — Kapten, inföll Marie, jag har icke mottagit er för att höra på slikt meningslöst och onyttigt prat. I det hon sade detta, tog hon af sig masken och fästade en skarp blick på sin interlokutör. Maurevert sprarg upp från stoler, såsom hade den i en hast blifvit förvandlad till ett glödande halster, och med förlägen min samt under ödmjuka. bugningar yttrade han i en ton af den djupaste vördnad,