Dryekeuskapslastens utbredning 1 Helsingland, Utur ett bref från Norr land anför Gefleposten följande: Under min sista resa genom de inre sock: narme eller de, som ligga efter Voxnans och Ljusnans floddalar, af det denna tid på året särdeles täcka Helsingland klagades allmänt öfver det bland allmogen tilltagande superiet. Man talar om goda års förbannelse och det ligger sanning i detta uttryck. Det penningöfverflöd, som nu råder nästan öfver hela Norr land, har medfört en häpnadsväckande lyx, trotsighet hos ungdomen, som heldre än att underordna sig föräldraoch husbondemyndigheten, flocktals söker anställning mot hög lega hos trävarubolagen, samt en sorglig begifven: het på rusdrycker hos allmogen, Midt under veckan träffar man på hopar af raglande Bacchidyrkare, Den lätthet, hvarmed penningar förtjenas, gör att de aktas så ringa. En arbetare kan på tre dagar förtjena nog till föda för hela veckan och ett bastaat rus under veckans öfriga fyra dagar. En hemmansåbo kan med häst och karl under timmerdrifningstiden förtjena från 8 å 10 ända till 15 3 20 rdr pr dag. Och ändock försäkrades mig af tillförlitliga personer att hvarken jordbrukarnes ej heller, ja ännu mindre de lösa arbetarnes ekonomiska ställninpg förbättrades. Men hvart taga då de oerhörda penningsummorna vägen ? De ända till hundradetal uppgående bränvins och vinfaten, som finnas hopadd vid ångbåtsstationerna, lära innehålla lösningen på gåtan. De der stora sedelmassorna, som trävarurörelsen drar till Helsingland, bortföras af bränvinsoch vinfloderna, som öfversvämma landskapet. Och om pbnningarne vore det enda dessa rusmedel förstörde; men de undergräfva och tillintetgöra helsa, samvetsfrid, religiositet, sedlighet, och tillfoga tusental af hustrur och barn oerhörda sorger och lidanden. Det är sannerligen hög tid att en rörelse begynner, liknande den, som i slutet af 1830s och i början af 1840 talet i så betydlig mån hämmade ränvinsflodens härjningar; ty får det onda ännu pvågra år tilltaga proportionsvis så mycket det på sista tiden gjort, så torde det blifva obotligt för inhemska medel. Det vore mig en lätt sak att genom en massa sorgliga takta styrka att mina yttranden och farhågor icke äro öfverdritna; men jag inskränker mig till tvenne, som timade nästan samtidigt och hvarom jag erhöll underrättelse samma dag. En hemmansegare i Jerfsö kyrkoby Jon Olsson, en helt ung man, hade under denna vinter och vår nästan gått i ständigt rus, tills han omsider fick delirium tremens och under fullt fyllerivansinne afled några dagar förrän jag passerade församlingen. Den skjutsande, som meddelade den ruskiga nyheten, hade knappast aflemnat mina effekter vid nästa gästgifvaregård förrän man der berättade mig att en 30 årig soldat, Per Frisk, vid Delsbo kompani, af dryckenskap njutit en hastig död. Frisk, som var ogift, hade i likhet med ofvannämda Jon Olsson på senare tiden hejdlöst hängifvit sig åt dryckenskapen. På morgonen af sin dödsdag hade han klagat öfver svåra plågor efter föregående dagens rus och, möjligen för att döfva dessa, intog han åter ett betydligt qvantum af den svenska nektarn, hvilket hade till påföljd, att då han ett par tummar derefter gick