Dagens Nyheter – 31 maj 1873, sida 2

Uturag at Ctt DIT från en riksdagsman till en vän i landsorten. : angående kröningshögtidligheterna) —— — Bum vi ha vatt parat alla dässa dar, har jag icke förr än nu vatt go till att hinna skrifva till vännera där nere på BSvältera sum jag lufvat och göra reda för hela uppluppet. Nu låter dö väl te, gum minstingen dä värsta sulle vara öfverstökadt, och svårt har Gä beleringen vatt bå för kong och falk, männesker och kreantur. En sgulle väl anners trott, att när vi under denna välsignade sammanvaro på 1tisdan beviljat allting och gått på och jaat allt hva tys hullet, sulle dö väl en gång ta slut mä stolla-stöcka, i synnerhet sum dä nu inte mera fins att ta, sum tjufven sa när han to döra. Vi ha gett te begrafningskassera och te sterbhuskassera, sum ja vill sia, och te enkekassera utom hva som ånerades te bröllöpskassera, så att när nu kröningskassera kumme före, så hixnade jag just och dä geck likasåsum en kåre utåt ryggknotera på ugs bonner, men vi jaade åt dä mä. Hva nu sjelfva kröningsexposjona ans belangar, så har jag i all min lefvsti all1? sett och hoppas allri få se maken; jag skrattade så att mia nya skinnböxer sprack i hvarevelia söm; få se um dä inte gäller mitt ejet skinn när jag kummer hem och mor få se krövingsböxera. Dä ä då änna förskräckelit hva de ä förvetna här i stan! Jag tror att um dä rägnat högafflar, så sulle hvarevellia männeska ändå gått sta och glott på vägnera. Hur de stackara sive ut där de stoe, fruer och mansäller i sia rynktjortla och starrbliade på ståten och rägnet sto sum piskasnärta i marka och sköljde öfver fulket och tuppafjära hängde ocb daskade dem på nägera för de va inte goa te ta upp näfva så möcke som te snyta se en gång; men stell sto de lell sum um de hade vatt brumsade. Dä vore godt um kneckta en gång stoe så stell i krig när blåärtera rägna om örona på dem! Somlia va så svatta af dåmm och drypande hattar och rägnparaplyer, att en kunneså krasse i syna på dem. I gulle sett dem när sänningabwa ginge in och ut på gästgifvaregåren vid Gustaf-adels torg, hur folket packa sig omkring vägnera, som fårskåcka och bara gloddde, glodde så dä hördes. Jag tror en gulle inte få hem dem om dä börja klämta i alla körketorna och de visste att dä brann i deras ejna husknut. Och lika förvetna va de, skam te söanes, på galnaspetaklet i fiatren: där koxa och blia de på kongen och dråninga, sum de sett monga evelia gånger förut och när kumwjantera sjönge på tiatren, så brydde ingen sig omet de bara koxa och titta på harra och granlåten omkring se. Så kum där in e målneska på tiatren, sum ställde Be te att kärpa för folket um likt och olikt. Tidningera söa att dä ve en harre, sum. öppnade tiatermotionen och leverade talet, sum jag, vill säa, men jag töckte precisingen, att däva ett gvinfolk lell, kom sto där och hötte åt folket och hoverade mä ärma, eminstingen hade ho en rynketjortel, och en gul turfva på hufvet nästan som en blårtotte, jag vill säa; men predikade gjors ho i alla fulla fall som en riktig prest, fast ja inte försto hva ho så — men ho gaf dem sju för tu, så möcke kunne jag märka lell; och så kumme där harra och fruer och de sjönge och språka mä ängelen i messeskjorta mä bassunen på bröstet — och så kumme där en skåck långa räklar som de kellade älfvor; men sånna älfvor finnes eminstingen inte i våra sockner, för där hålla de. före att de ska se ut sum små näketa barn mä gullkrona på huf. vet, och sum nattetid dansa barfota i daggen när vårgräset står ljusgrönt; och så kum där likasåsum en emmeöegrant, sum jag vill göra — och dä va mä dä höfligaste jag sett i min dar, för han gjorde inte annat än tackade och bockade: han tackade presten och togn inäfven och klockaren också och klockaremor och knechta och frua och brua och nämdemannen och nämdemansmora och far ochjmor och spelemännera och alla kolischers mä tog han i näfven — jag tänkte han gulle te löckta tacka kongen och dråninga mä — dö hade väl inte vatt för mögt, men der kum fram en manselli koltlirma sum de kallade bruwa och ho hade statt sölketjortel och tackade dråninga — men ja töckte ho to på och bledde näsvis för ho påsto att ho också sulle bära krona — — och hure dö va så tog dråninga på ge körkesjalen och svängde ut, och snart UR MI FÖRD ERK. CISA KUPOR SÅ PET BARN NORS BYNS MA SE