Dagens Nyheter – 10 maj 1873, sida 2

— ARE stridsplatsen, dymedelst förhöjande det fasan fulla ech bizarra i hela detta uppträde. Hittills hade Raoul haft större gagn af sin vilda hänförelse än den största försigtighet skulle ba kunnat bereda :honon. Ännu hade han förblifvit fullkomligt osårad. Sedan raseriets första utbrott försiggått — detta raseri, gom Bforzi icke utan skäl betraktade såsom en sjukdom — reflekterade han et ögonblick öfver sin ställning, och med denna klara blick, som faran förlänar starka själed insåg han genast att han kunde draga fördel af den förbistriog, som förorsakats bland fienden genom hans våldsamma och Oemotståndliga anfall. En sekund var nog för honom till att hinna uppgöra en plan — en minut åtgick till dess utförande. Bakom sig på tre eller fyra stegs afstånd hade han varseblifvit ett stort fönster. Han samlade nu alla sina krafter samt begynte hugga hastigt, blindt och vildt omkring sig med svärdet; hvarefter han, begagnande sig af den retirerande rörelse, som fienden med anledning häraf för tillfället gjorde, skyndsamt ilade till fönstret och hoppade genom detsamma ned i trädgården — från en höjd af nära femton fot. Åtminstone för ögonblicket säker om att icke vara förföljd, förblef Raoul liggande en stund orörlig på den rabatt, mot hvilken han fallit. Derefter reste han sig upp. Hans hals var torr, hans ben svigtade under tyngden