Dagens Nyheter – 19 april 1873, sida 2

Antingen till föga heder för min apparition ) som menniska i pojkform eller ock till skam l: för kråkungeomdömet måste jag nämna, att il. alla de kråkbon, hvilka jag besökt, hafva kråkungarne alltid fagit vilse på sina föräldrar och nig. Do ha gapat, jag tror, värre än sjelfva Fenrisulfvenoch skrikit på och mot mig om mat sedan första gången jag besökt dem, BSedan har det då varit mindre underligt, ty mitt dröd har jag delst med dem och dertill gifvit dem det i deras tycke aldra läckraste såfvel, bestående ef välfödda maskar, men, som det har tyckts, till stor harm för herr och fru Kråka, hvilka, i likhet med en och andan lika fattig som stolt gentil menniskofamilj, troligen funnit sig, fånigt nog, förhärmade af, att deras barn skulle dels behöfva och dels vilja emottaäga välvilligt och, af bästa hjorta gifna allmosor. Också har det emellanåt varit hardt nära att kråkherrskapet till lön för min möda tagit mössan ifrån mig, Så ilsket har det högfärdiga hörrskppet varit. Mest skrikit och skränat har fru Kråka gjort: det qvinliga lynnet brusar så lätt upp, men slappar också så snart af. Alltnog, mera fräcka föräldrar än kråkmamma och kråkpappa har jag aldrig sett; men också här jag aldrig Heller delat näringsomsorgerna för några små med andra föräldrar. Dömande rätt, får iag väl ändå antaga, det kråkherrskapets fräckhot mot mig gått ut på att försvara hus och hem särat. de sina. Sådant är patriotiskt; jag tycker om det. Emottage derför alla herrar och fruar Kråka min vänskap och högaktning! — Slit den med helsan! sa sadolmakarn om karbasen. : Äfven i ett annat afseende äro kråkföräla drar värda hvars och ens aktning och kunna till och med tjena. till föredöme för en och annan menniskomamma och menniskopappa, enkannerligen uti våra städer bosatta, nemligen för det förståndiga sätt, de visa i klädandet af sina små. Dessa få nära nog ända tills de börja fundera på att gifta sig gå i mycket emkla kläder: enbart grå, hvilka äro både storg, varma och starka samt hålla med smutsen och således i högsta grad ändamålsenliga. En påtaglig likhet eger kråkan på swa ställen (icke öfverallt) med dalmasen och kullan: i vissa trakter trifs hon året igenom, å andra åter blott tidtals. På-så-sätt förekommer kråkän här och der såsom flyttfågel. I denna egenskap har jag funnit henne i östra delen af. Vestergötland. Hon försvinner nemligen der vid första frost på hösten och återvänder sedan, till utseendet mycket välmående, i början af mers månad och gör sig då påmind genom att från tidigt på morgonen och dagen igenom låta höra sitt Koah, ackompsanjeredt af orrens gpel och -lärkans sång. Af folket kallas hön då marsakråka. Nu duger hon äta; heter det. -För min del har jag aldrig kommit i tillfälle smörja kråset med marskråka; men väl med kråkunge vid fullt. flygbar ålder: och fannit: den vara.en ganska smaklig stek, den jag med tacksamhet : när som helst skall hålla till godo med; ifall den, väl lagad; skulle bjudas mig. Kråkan är ett mycket sällskapligt djur: sällan ger man henne ensam, utan vanligen äro? från 2 till 4 å 6 eller en hel flock tillsammans. : Frampå sensommarn tycker kråkan liksom menniskan det behöfs lite förströelser, hvarför hon då börjar ett mycket förtroligt umgänge med, snart sagdt, alla sina anförvandter). Kråkans aptit har likasom litet tycke af en riktigt matfrisk forbondos i någon af våra bergslager: hön äter mycket och hvad. som helst och är långt ifrån hvad man kallar kräsmagad. Nog anses menniskan omnivor, d. v. 8 allätande; men i detta fall öfverträffas hon vida af kråkan. Hvar och en:har sina små företräden! — Såsom -både skicklig och flitig larfoch maskplåckerska på våra åker fält och i våra trädgårdar, är kråkan oss till icko så liten nytta. Den möjliga skada, hon gör, inskränker sig väl (åtminstone i mellerstå och södra Sverige) till ätt annektera lite körsbär. Men med mången, som gör oss större otjenster än kråkan, få vi ju ofta dela våra körsbär till och med i — soppån med socker och bröd på köpet vid sjelfva middagsbordet. Låtom 0ss med detta för ögonen komma öfvetens om att derför icko hata kråkan. Hon skall ju lefva, hon med; vet jag. Detta snatteri är för öfrigt så. vanligt på —, landet; att man knappast kan fästa sig dervid. Dock är det icke nog med att kråkan snattar: man vill också påstå, att hon stjäl silfver och guld samt perlor och ädla stenar, öm Hon nemligen finnör någonting i den vägen, Men aldrig här jag sett henne göra det; Dock, skullö det vara någon, som vill sätta kråkan på prof genom -utkastande af dylika varor; så nog tror jag, de skola komma bort alltid; och inte heller tviflar jag på att kråkan skall få skulden derför. 4 Hvad som är säkert är att kråkan likasom hela hennes slägt har utmärkt godt väderkorn, d. v. 8 synnerligen fin lukt. Så till exempel, om män å ett ställe på den stilla landsbygden företager slagt ock vid dennas början ej en : enda kråka är synlig, så infinner sig kanske. inom kort halfva dussinet kråkor med sällskap (skatan) i akt och meningcatt få ite