Dagens Nyheter – 19 april 1873, sida 2

lar öfver på landat, hvarken för den ene ller den andro. Kråkan, såsom genuint svensk, har också svenskt lynne: på hennes och vår allmoges skiljer ej en hårsmån. Kråkan är af naturen riktigt bondlugn, men en gång retad uppträler hon söm en furie: en kräkrealisation är det svenska lejonets menskliga id6. Kråkan ir ihärdig som en småländnving och understundom djerf som en Karl XII:s buss. Undsluppen en fara, glömmer kråkan aldrig att vara försigtig Här omständigKeterna luta åt såmma håll. Emot i trångmål stadda likar visar sig kråkan ytterst hjelpsam, så att om en mindre fågel jagas af Höken, är kråkan gönäst på den anfallnes sida och förföljer höx ken under ett ofantligt skrän om förstärkning, hvilken aldrig uteblir. Höken får under sådana förhållanden ge vika. 3 Kråkan är till ytterlighet komisk, men som mången annan omedvetet komisk. Alla hennes rörelser (föreställ er flygten) väcka löje. Hennes hållsing är en misslyckad sprätts och hennes gång — behöfver jag beskrifva den? — Hvem har icke hoppat kråka? Men hvem har kunnät eller kan göra illusionen fullkomlig? — Jo, den, som ikläder sig svart frack, gråa permissioner och en stukad storm ( hatt), derefter lutar sig duktigt framåt, med händerna stödda på knäna, och så klefver några steg rätt fram, derpå hoppar ett tag och återigen klifver, men nu på sned, först till höger och sedan till venster o. 8. v. — Detta är att hoppa kråka — och låte bli att skratta deråt den som kan, för: så visst kråkhoppningen är naturlig! De hit och dit stående ppåren efter en kråka — det är kråkföttör;fsådana som den gkrifver, hvilken skrifver illa. I Småland har jag hört en lindrig vinter kallas för kråkvinter, förmodligen på grund deraf ätt Eråkan på de ställen, der hon van: ligen är en sorts flyttfågel, under en blid vinter ej bryr sig om att flytta. Med mången menniska har kråkan det gemensamt att beskrattas medan hon lefver och apoteoseras eftor döden: jag behöfver blott påminna om den väl temligen allmänt bekanta visan: Och kråkan är nyttig till mången go ting 0. 8 v. — För skalden är ingenting obegjungbart! Icke ens kråkan! : Under menniskans speciella boning blir kråkan tam och snäll; särdeles om hon tages som unge, och skall till och med kunba lära sig ett och ånnåt ord: ren svenska; utan att derför glömma sitt eget: språk, 2 Till sist må jag nu för min enskilda del få påstå, att icke tror jag kråkan var med när krutet fanns upp och om ibland fåglarne funnes handtverkare, så skulle jag anse, att kråkan vore klippt och skuren till 0 SR .