Dagens Nyheter – 19 april 1873, sida 1

5 MUIINUMTUS HULT UULYMGRIVI VU SUDTRLIBYV VYRAAv SAN beten: Det Wseernska förslaget är ännu icke årsgammalt, och genast begär man fasta derå för 10 år! Det är detta, som vi ur flera synpunkter anse oss böra bekämpa. Först och främst emedan endast en ensidig behandling blifvit detsamma egnad; för det andra emedan det har många brister, som vi redan påpekat; för det tredje emedan riksdagen icke uti denna lagfråga, af lika mycken vigt som många andra, bör votera ett lagförslag i klump; för det fjerde emedan, ifall man vid antagandet af en grundlagsändring begår ett misstag eller låter em felaktighet insmyga sig, sådant kan genom ny grundlagsändring inom 4 år rättas och afhjelpas, men om man vid lugnare besinning än den nu genom hvarjehanda agitationsmedel uppdrifna rörelsen akulle mera allmånt finna konvefitionen innehålla orimligheter, så blifva Sverige och Norge nödsakade att hos Danmark bönfalla om rättigheten att inom de förenade rikena i en hushållsfråga fatta beslut. Har Danmark väl fått den maktfullkomligheten under 10 års tid, torde det icke vilja släppa densamma. Dertill äfönnånga tecken. Vår handlingsfrihet bör sättas högre äm vårt undgeende för våra aktade grannar i söder. Det är mer än nog, om vi tillmötesgå deras önskan att prägla ett gemensamt guldmynt, till vigt och halt noggrannt bestämdt och i det närmaste öfverensstämmande med 10 rår rmt. Vårt silfvermynt behöfver icke nu ompräglas; och vilja de, sedan det nya guldmyntet kommit i rörelsen och visat sig der kunna hålla sig, träffa aftal om nytt skiljemynt af ringare värde, står dock dermed alls icke mu för lifvet. Det kan icke hafva undgått våra läsare att uti de från 1870 års betänkande ofvan citerade styckena med stort förutseende blifvit antaget att Aden internationela myntfrågan i första hand kommer att föranleda en sammanslutning af de olika staterna i två eller tre atörre grupper, hvar med sin särskilda myntenhet: innan någon allmän förening kan komma till stånd4, Alldeles så har det ock gått. Den latinska och den tyska äro de två större grupperna med hvar sin särskilda myntenhet. Men tanken på att en så liten grupp som den skandinaviska, endast utgöramde 7 1a millioner menniskor, skulle gent emot de stora internationela sträf. vandena uppställa ett fullständigt myntsystem, alldeles som om man hade afgjort, att detta är det fullkomligaste som finnes och före vore värdt omak, kostnaler och lagstridigheter, den tanken är lika ny som demär barnslig. Logiken uti att emedan Tyskland icke velat godkänna det franska systemet, Sverige bör känna sig manadt att antaga det danska projektet, är mycket haltande. Vi hafva blifvit beskyllda för tyska sympatier, men enär vi i ett föregående nummer förklarat, att Sverige bör ansluta sig till det franska guldfranksystemet, torde den pilen hafva förfelat sitt mål. Öppet bekänna vi dock, att då intet annat rimligt val äm emellan det franska och det tyska finnes för införandet af ett fullständigt myntsystem, vi då hellre, om det franska ej. kan ernåg, förorda anslutning till det tyska än upprättandet af ett litet skandinaviskt, för att behaga Danmark, Bland andra. betänkligheter vid att göra myntcirkulationen i Sverige. beroemde af danskt handlingssätt har äfven en hos-oss uppkommit deraf, att danskt mynt i allmänhet i värde varit lägre än i Danmark gällande myntförordning bestämdt. En hvar kan öfvertyga sig härom genom att taga 1868 års almanacka i handen. Der finnes en tabell, som vi tro upprättad af våra aktade vetenskapsmän, öfverdirektör Åkerman och professor Edlund, öfver norska och danska silfvermyat. Deruti uppgifves värdet i riksdaler och öre sådant det enligt gällande myntförordningen borde Vara och sådant det enligt verkställda vetenskapliga undersökningar verkligen befunnits: