Dagens Nyheter – 18 april 1873, sida 1

BETR TEEOST SEN ORT ENN KSK EA SEA de förenade rikena i något fall bunde sig vid den danska politiken. Vi hafva en högre mening om den sjelfständiga delen af riksdagens majoritet, och så mycket kan väl med skäl fordras i en så vigtig fråga, att man något besinnar sig innan man med ens skänker ministören ett förtroenrdevotum och afbänder sig sjelf all bestämmanderätt i myntfrågan under tio år. Det är en förvridning af fakta då A.-B. säger att denna myntreform är densamma som varit föremål för öfverläggning sedan den nya representationen infördes. Under flera riksdagar har frågan blifvit sedd från internationel synpunkt och såväl kungliga propositioner som kungl. komitgbetänkanden och många artiklar i Aftonbladet hafva förordat just denma synpunkt, såsom innebärande en stor tanke. Den nu ifråga ställda myntreformen såg dagens ljus för första gången då hr Wern nästlidne sommar besökte Köpenhamn för att bese expositionen. Det är denna afsigtliga förvexling, hvartill A.-B. gör sig skyldigt, då det framställer det lilla danska myntprojektet såsom varande detsamma, för hvilket man sträfvat, då man med uppmärksamhet följt den utveckling myntfrågan bland andra civiliserade nationer erhållit och dervid funnit, att fråga om upprättande af ett litet system för sig icke blifvit någonstädes föreslagen, med undantag af detta nu föreliggande. Skall någonsin ett sådant system här blifva antaget, så skall det ske såsom man öppet förklarat i Kristiania genom Söfverrumpling4. Hvarför vore det annars en så våldsam brådska? Nittionio hundradelar af Sveriges befolkning ha icke varit i tillfälle att lugnt begrunda dennå fråga, och det oaktadt roper A.-B.: besluta tvärt! eljest är det för sent! Bland A.-B:s så kallade aostridiga fakta förekommer: att förhållandet mellan det svenska och danska myntet måste leda till dagliga förluster för södra och vestra Sveriges befolkning, men till vinst för våra grannar. — Härmed förhåller sig sålunda, att sedan postoch jernvägsstyrelson samt bankinrättningar i södra Sverige numera endast mottaga danskt mynt efter dess verkliga värde, så är det litet tråkigt att Cvinsten för våra grannar betydligt nedgått. Det var således förr, när A.-B. förordade ett annat system, som det nu åberopade förhålländet hade någon betydelse. Kanske kommer rättigheten för Danmark att till obegränsadt belopp utgifva skiljemynt, till och med af koppar, hvilket allt skulle enligt konventionen erbålla tvångskurs i Svorige, att bereda danskarne den vinst, som numera icke kan vinnas på det hittills varande småmyntet. A.-B. påstår att detär Cverldshändelserna 1870 som undanskjutit den internationela myntfrågan4, men hvar ligger bevisningen att med den snabbhet som nutiden utvecklar i alla politiska frågor myntfrågan skall urdanskjutas — i tio års tid, under hyvilken man nu är angelägen att utesluta Sverige från all möjlighet att dertill ansluta sig. Det är denna ifver för konventionen, hvars förkastande icke hindrar en myntreform af huru små dimensioner som helst, som väcker våra farhågor, och vi äro icke ensamma om den åsigt att meningen är att prisgifva svenska intressen, blott för att bereda hr statsrådet Wern en politisk seger. e———ÅXX—X-—X—— — ——— 0, somm dnr