Dagens Nyheter – 16 april 1873, sida 2

IR gjorde en axelryckning och utbrast i en ton af medömkan: i — Min herre, allt hvad ni sagt mig skulle ha kunnat uttryckas lika bra med tre ord — ni är rädd! — Kapten! ropade den unge mannen, i det han bet sig i läppexr, så att blodet kom fram. — Hvad för sleg? Jag tror ni håller på att mista ert goda humör? Den unge mannen iakttog tystnad under rågra ögonblick; men hang läppar darrade, och hans ögonbryn rörde sig spasmodiskt. — Kapten! yttrade han med en röst som han förgäfves sökte göra lugn, om jag tvekar att inlåta mig på en så obefogad duell som den af er ifrågasatta, så sker det emedan naturen, olyckligt nog, hos mig nedlagt Vissa känslor, dem jag gerna söfver och hvilkas uppvaknande jag mycket fruktar. Så snart jeg får se siål pblänke, börjar mitt bjerta klappa af fröjd, mitt blod eldas, min själ hänföres, och mordbegäret fattar mig samt gör mig yr i hufvudet. Det är icke grymhet, kapten; det är en sjukdom. Måhända har jeg ärft denna förskräckliga passion af min fader, Ibland är jag frestad att tro, det jag härstammar från ett fördömdt slägte. Kapten, haf medlidande med mig! Belasta icke min själ med ännu ett blodigt minne; jag har redan allt för många sådana som plåga mig. Under det att den nmnge mannen talade,