Dagens Nyheter – 16 april 1873, sida 2

dess speciella poesi, och dermed är mycket sagdt. Uti Gavotten är Bach i upprymd stämning; de präktigaste rytmer, de klangfullaste harmonier täfla i att skänka denna komposition glans och kraft, och äfven denna gavott hvilar på den storartade stileng breda grund, hvarur dess imponerande karakter framgår: det är en fest i Olympen som mästaren skildrar. -— Äfven Bourren och Gigan äro ståtliga kompositioner, ehuru ej fullt jemförliga meå Bachs bästa stycken -i denna genre; helst dem i molltonarter. Bach var, äfven han, ett barn af sin tid, men blott i det formella, ej i tankeinnehållet, som står bergfast för alla tider. Ett hufvuddrag hos den gamle mästaren är den kraftfulla manliga karakter som ej ens i hans svagare verk förnekar sig, och man kan på Bach meå fullt skäl tillämpa den franske cesarens lakoniska omdöme om Goethe: Voila un hommelX Men också vår tid skulle denna afton representeras, och detta skedle genom en symfoni (B-dur) af BR. Schumann. En hvar, som ej saknar musikaliskt sinne och insigt; vet att S. egde ett verkligt snille, men ock att detta icke alltid kom till klar uppenbarelse och minst måhända uti hans stora instrumentalverk, emedan han envisades att vilja sträfva upp till den höjd der Beethoven ännu alltid står ensam, i sina verk såsom han stod i lifvet. Enfaldiga förgudare (af den Mendelssohn-fiendtliga cliquen) förkunnade högljudt öfver land och rike att Schumann redan befann sig i jemnbredd med den oupphinnelige, och i denna goda tro begaf han sig stundom på vägar der man sällan finner konstens båda hufvudskatter: sanning och skönhet. Uti denna symfoni, hans första, följer han likväl konstformerna samvetsgrannare än i sina senare verk af denna art, hvarför ock B-dur-symfonien jemförelsevis eger mera klarhet. och öfverskådlighet. Men då hans sträfvan möra tycks varit riktad åt arbetet än åt sjelfva innehållet, så finner man en nog torftig melodiuppfinning, och de stora anlopp, hah esomoftast tager för att blifva originell och förvånande, motsvaras icke af idernas egenskaper. Instrumöntatiönen, ehuru klangfull, saknar ofta vexlingen af ljus och skugga. Uti finalets spirituella motiver är det egentligen som man först igenkänner snillet Schumann, ehuru detta stycke med sin lösa sammansättning mera liknar en fri fantasi än en regelmessig finalsats. Mången hade troligen heldre önskat höra en komposition af en bland de stora symfonistarna, ehuru det ock kan yära af intresse att någon gång närmare öfvertyga sig om halten af vår tids produkteri denna genre. — Utförandet var i det hela så vårdadt som man här kunde förutsätta. Mellan de båda instrumentalverken var den herrliga Titus-musiken placerad, Man hörde nemligen den präktiga uvertyren, Vi tellias stora scen med obligat bassethorn, samt operans glanspunkt, första aktens final. Arian sjöngs af fröken Riego, som oaktadt ett sorgfälligt instuderande dock Kvarken i stämmans omfång eller i stilens storhet Här var på sin plats. Detta parti kan i närvarande stund. hos os3 endast sjungas af fru Michaeli. Bassethornspartiet utfördes ganska -förtjenstfullt på basklarinett af hr Sjöberg. Uti finalet, ett af Mozarts storverk, sjöngs Sextus af fröken Hebbe; som här var i sin genre och isynnerhet gaf det stora recitativet med allt det deklamatoriska patos som här är af så hänförande effekt: De öfriga solopartierna vora ock i goda händer hos fru Strandberg, fröknarno Fökrling och Saxen-, berg samt hr Håkansson. Hvarför upptages icke Titus, som öfverallt i Tyskland är en repertoaropera, på k. scenen? Med sådan besättning af Vitellias och Soxti partier som hos oss ännu är möjlig, är denna operas åsidosättande en bland de största oförklaärligheterna hos nämda konstinstitut. W. B.