Dagens Nyheter – 16 april 1873, sida 1

ESKS OS ONE CS NE RO NEON IEA landet, obetingadt gillar sparsamhetsgrundsatsernas tillämpning i statsförvaltningen och till och med så strävgt håller derpå, att de representanter, om hvilka det blifvit kändt att de icke blott föra sparsamhetens tal på sina läppar, utan ock göra tillämpning deraf i praktiken, det vill här säga i voteringarne; offentligen hyllas just för denna deras egenskap. Denna benägenhet för sparsamhet, som har sin rot i vårt folks af ålder tillvanda enkelhet iseder och måttlighet i behof, är således icke karakteristisk för det nya statsskicket, utan fanns i lika grad under de fyra ståndens tider, då adelns och presternas stånd tacksammeligen jakade till alla kungliga äskningar, äfven när det gällde de improduktivaste ändamål, liksom första kammaren nu, medan borgarnes och bördernas stånd sökte att hålla emot, liksom nu andra kammaren. Svårligen lär det ock kunna bestridas, att det just var denna medgörlighet å de två första ståndens sida som väsentligen förorsakade, om icke påskyndade, deras fall. För vännerna af vårt nuvarande statsskick borde det, tyckes oss, vara af synnerlig vigt att första kammaren i anslagsfrågor icke spelar samma röll som förut adelm och presterna. Är kammaren väl en gång inne i den rollen, går det sedan icke så lätt att komma ur den igen, och dess slut kan då lätt bli er, ehuru visserligen mindre effektfull, repetition af hvad som hände stånden decemberdagarne 1865. Visserligen är det sannt att den billiga statsförvaltningens vänner, af bristande kännedom om rätta naturen af den ifrågasatta skatteregleringen, nu äro delade i två läger; men gent emot den stora sparsamhetsprincipen är denna partidelning blott skenbar och skall nog i sinom tid försvinna. Det är nemligen, såsom vi många gånger sökt visa, icke verklig fruktan för att grundskatternas och indelvingsverkets afskrifning skall åstadkomma Xnya bördor på andra samhällsklasser, som uppehåller motståndet mot skattereformen, utar det är byråkratiens och dess själsfränders rädsla för att efter denna reform budgeten helt och hållet skall komma i representationens hand, som utgör största hindret för skatteregleringen. På senare tider ha vi med glädje förnummit att allt fler röster höjt sig från landets städer och visat, att mar börjat inse att frågan egentligen gäller om Tepresentationen skall bestämma statsutgifterna eller ej, om svenska folket eger i oinskränkt mått att sig sjelf beskatta och i följd deraf äfven att neka anslag till ändamål som antingen äro improdoktiva eller icke af oafvisliga behof påkallade, eller om regeringen fortfarande skall, oberoende af riksdagen, kunna disponera 10 millioner, Det är icke underligt att städernas befolkning tagit intryck af de starka skriken att Cgrurdskatterna endast skulle lyftas från bönderna för att läggas på städerna; så mycket angenämare är det att nu erfara att denna förvillelse är stadd på återgång. När den helt och hållet försvunnit, skall det stora flertalet, städernas invånare såväl Bom orternas åter samla sig i sträfvandet att aflägsna all onödigs tatslyx och hindra de genom arbete framkallade besparingarne eller tillgångarne . att förslösas ellerbegrafvasiimproduktiva företag. Blir den meningen riktigt lefvande i handling, såsom den nu är stadgad i tänkesättet, då måste också, såsom vi tillförene antydc