Dagens Nyheter – 8 april 1873, sida 1

han någon gång haft bonom med sig, öfver att träffa mig; på senare tiden hade han ofta talat med mig om Olivia, och jag mins att han en gång sade, det jag var lik henne, i synnerhet då jag skrattade eller var glad. Mina funderingar blefvo afbrutna af Lina, som gaf matbud. Hur gerna skulle jag ej velat vara ostörd i mitt rum; men oaktadt jag ej kände någon hunger, men väl att det onda i halsen tilltog, vågade jag ej för moster uteblifva vid middagen. Jag försökte äta, men det var mig omöjligt, och då moster såg mitt fruktlösa bemödande, frågade hon huru det var med mig och om jag ville stiga upp från bordet. — Jag är visserligen ej sämre, men om moster tillåter, går jag in och lägger mig litet — att äta är mig alldeles omöjligt. — Ja, gå då, kära barn! — Olivia mår ej riktigt väl, hon har ondt i halsen, derför kan hon inte läsa för tant i eftermiddag. — Det var ledsamt att du är sjuk! — jag tror det är första gången sen du kom hit! sade tant och nickade så vänligt åt mig, just som jag steg upp. När jag kom in, kastade jag mig på soffan och sökte reda mina tankar, men det var mig omöjligt. Jag tyckte mig ha ett riktigt behof af att få gråta ut — men hvarför jag gret visste jag ej — jag var ju på intet sätt olycklig, tvärtom; endast tanken på att lemna för