Dagens Nyheter – 15 mars 1873, sida 2

Hungl. operan. Mignon. Äfven Goethe har fallit i de franska librettisternas händer, och efter Faust har ordningen kommit till romanerna. Betänkligast var att operisera Mignon, den luftigaste etergestalt som skalden skapat och hvilken en fransk författare träffande kallat ett mellanting af den rafaeliska madonnan och Murillos tiggargosse — och visserligen hade väl Goethe aldrig kunnat drömma om att Mignon slutligen ändå skulle bli fru Meister — men i detta kritiska ögonblick faller ridån såsom en välgörande slöja öfver den husliga härden4, Men operascenen har sina fordringar, och erkännas bör att de båda fransmännen med varsam hand vidrört gensitivan. Dragen äro väsentligen desamma: lifvade till handling, om än icke mera så öfversinligt skära, gestalten, om mindre eterisk, dock mera plastisk; man har, uten att vanställa, flyttat bilden från den lyriska drömmen till den dramatiska verkligheten — med ett ord, det är dock Mignon! Den mystiska flickan är dotter af en venetiansk nobile, Lotario, men har i sin barndom bortröfvats af zigenare; fadren, vensinnig af sorg, följer henne som vandrande harpspelare i spåren. Wilhelm, en ung frankfurtare, befriar henne från zigenarhöfdingens tyranni, hvarefter hon, tillbedjande sin befriare, i pagedrägt följer honom, men gripes af en häftig svartsjuka öfver Wilhelms svärmeri för en kokett teaterprinsessa, Philine. Wilhelm följer Philine, och Mignon Wilhelm, Btt fantastiskt infall att ikläda sig Philines glänsande peignoir, hvari hon gör en slät figur, ådrager henne Wilhelms misshag, som jemte Philines hånlöje så nedslår henne, att hon helt trotsigt åter påtager sin torftiga zigenardrägt och flyr ut i vida verlden, nu. som förr beledsagad af Lotario. Nu följer Wilhelm, som brutit med Pbiline, henne till Italien, der Mignons egenskap af Lotarios dotter blir upptäckt; den gamle återvinner sitt förstånd, tager sin fäderneborg i besittning, och det öfriga gissar man lätt. Sådan är i sammandrag handlingens gång. Nu några ord om musiken. Ambroise Thomas, en af Aubers epigoner, är ingen egentlig musikalisk storhet, men dock en ädel och betydande talang, som dessutom är fransysk, och då känner man redan huru han förstår att smycka det obetydliga, framlyfta det betydande, och så fint och smakfullt illuminera det hela, att effekten är ovilkorligen gifven, förutsatt att framställarne ingenting förderfva. Don luftiga, men färgrika orkestrationen bidrager i stor mån till att lyfta de lifliga och behagfulla, om än ej alltid, nya melodierna, och man undgår här att förbryllas af det barbariska instrumentlarm som eljest plägar vanställa den moderna operan. Praktnummer äro t. ex. den spirituella SCsvalduettent (Duo des hirondelles) i första akten, Mignons första dialog med Wilhelm, hennes stora scen i andra akten, den glänsande polaccan (Titania-arian), de flesta romanserna, hvaribland Wilhelms (akt 3) m m. Äfven förekomma ett par ypperliga nationella karaktersstycken: Fredriks graciösa gavott i rococco-stil (sjungen af Fredrik), som äfven utgör första entreakten, samt den fantastiska zigenarmusiken, hvaraf motiver sedermera inflätas. Dessa båda nummer äro de mest originella i operan, ehuru de föga beaktas. Operan tillhör den genre som italienare kalla opera semiseria, hvari glada och allvarsamma scener gifva en intressant omvexling, med lycklig utgång. Stycket var skrifvet för Opåra-comique, med talad dialog, som sedan förvandlades till recitativer, hvilket i de allvarsamma gcenerna var lyckligare än i de komiska. För öfrigt är detta verk en af den nya:e franska operettens ädlare produkter, och en sanning är att Thomas behandlat Goethe mera samvetsgrannt och diskret än Gounod gjort det — all jemförelse för öfrigt åsidosatt. Afven här är det dock Mignon! Men denna Mignon vill ej läsas, hon vill skådas, vill röra genom de tårar vi se henne gjuta, genom den förtviflan gom skakar hennes innersta. den sällhet som förklarar hennes drag, hon vill hänföra genom tonens mest vältaliga och glödande accenter — med ett ord, ungefär såsom fröken Hebbe försinligar denna poetiska fantasibild. Det är en i långa år hemligt tärande smärta, åt hvilken hon i sina svar på Wilhelms frågor skänker detta i sin entonighet så djupt skakande uttryck; det är det naiva mnaturbarnets fåfänga och lekfullhet som yttrar siov i 2-dra aktens hörian och som wuti nte