Dagens Nyheter – 15 mars 1873, sida 2

Ja on sarne nästan kringrända och måste kämpa för sina lif i stället för segern. Under det vildaste handgemänget varseblef Margunoff Ilma. Med utrop af glädje störtade han fram, men möttes af Kotschoffskys allvarliga drag. — Hvad nu, skrek Margunoff hotfullt, vill ni hindra mig från att återtaga min egendom! — Hon är inte er egendom, svarade Kotschoffsky lugnt, nu är hon min. — Er! Ni ljuger? — Nej, hon är min! — Men, jag har tagit henne till fånga! skrek Margunoff, blek af vrede. — Men hon sjelf har gifvit mig sitt hjerta, svarade Kotschoffsky lugnt. 98e här, kapten Margunoff; har ni redan glömt henne, den sköna uralskan. Med dessa ord drog kosacklöjtnanten upp den lilla medaljongen som han fiskat upp ur Lappajärvis vatten, och höll den framför kaptenens ögon. Margunoff sprang tillbaka och en dödlig blekhet bredde sig öfver hans kinder, under det han mumlade: — Det är en nemesis! Heliga jungfru skydda mig! — 860 der, ropade kosacken och kastade medaljongen till Margunoffs fötter. Behåll ni henne; jag behåller min egendom.