Dagens Nyheter – 8 mars 1873, sida 2

-— 403 — en god stund, under den djupaste tystnad. Slutligen hviskade Mikko, idet han tvärstannade: — Nu ha vi inte långt igen. Låt mig gå förut! z Lång-Jan, som var högst fåordig när det gällde att handla, nickade ånyo: Hastigt kastade sig Mikko ned på marken och började att sakta krypa framåt, hvarunder han noga iakttog alla försigtighetsmått. Än sprang han så fort han knnde på alla fyra, än låg ban stilla och lyssnade med spända öron. Han förnam endast nattvindens sus i träden och snåren, och deremellan, ibland på afstånd, ibland nära, ugglans Cklävitt, klävitt!4 — Äro vi inte framme snart? frågade LångJan, som följde Mikko tätt i spåren, och som tyckte att marschen var alltför senfördig. — Jo, snart nog, inföll Mikko med undertryckt stämma, Ah, nu känner jag igen snåret; derborta ha vi dem. Framåt, nu, men försigtigt! Jag ser en mörk punkt röra Big sakta derborta. Det måste vara någon af fångarne, som vaknat. En liten slätt skiljde finnarne från den rörliga punkten. Redan var Mikko några alnar ute på den, när en barsk stämma rakt framför honom skrek: — Kto tamm (hvem der)! Om man slagit öfver Mikko ett ämbar iskallt vatten, kunde han icke bli flatare än han nu blef. Han låg emellertid stilla, då