Dagens Nyheter – 5 mars 1873, sida 1

foten på relingen, susade en kula gå tätt förbi hennes öra, att hon nästan bedöfvad sjönk i Mikkos armar. Ilma skyndade mig tätt efter modren, och på Mikkos tillstyrkan lade de båda qvinnorna sig ned i båten, der de voro mera skyddade för ryssarnes kulor, hvilka började att susa omkring dem. — De ha nog kommit för sent denna gång, sade Mikko och gänkte årorna i vattnet. Vi ha ett ganska stort försprång. — Men vår båt, inföll Ilma hastigt. Om ryssarne få tag i den, så är det ju möjligt för dem också att komma öfver nästan lika hastigt som vi. — Åhnej, svarade Mikko och log så besynnerligt. Det skall allt bli svårt för dem att i en handvändning fiska upp den från åns botten. — Du har då sänkt den? utbrast fru Herner, som qvicknat till igen och hört Mikkos sista ord. — Ja, jag anade att det skulle ske något spektakel, och derför tog jag den säkra utvägen. Fru Herner gaf den redlige finnen en blick full af tacksamhet. Emellertid hade ryssarne närmat sig stranden allt mera under ett oupphörligt skjutande. Ingen kula träffade likväl deu djerfve Mikko, som med raska tag framdref båten mot andra stranden af den just på detta ställe försvarligt breda ån, Jägarne lupo som en