Dagens Nyheter – 3 mars 1873, sida 2

ÅA Sen fulltonig. Träden luta åter sina kronor tillsammans och hviska: i — Så var det i går, så blir det i morgon, och så tiderna igenom. På de små stenarne, som kanta Alajärviåns östra strand, hoppade en ung flicka; barfotad och barhalsad. Kring det ovala ansigtet med sina regelbundna drag, sina stora ljusblå ögon, hvari en hel verld af barnslig oskuid stod att läsa, sin lilla mun, svällande som en mogen drufva, svallade det ljusa håret obundet ända ned till midjan. En lätt drägt omslöt hennes fint bildade gestalt och gick icke längre ned, än att de små fötterna och fotknölårne kunde synas. Flickan tycktes vara omkring sjutton år och var, såsom de barn, Bom äro uppfödda i naturen, redan starkt ut vecklad. Hon var en ros i sin fulla knoppning; hon var också en lilja: en sådan nästan oviss sammansättning af stridiga elementer som konstnären eller estetikern företrädesvis älska. Österbottens perla, så kallades hon allmänt och gjorde äfven skäl för benämningen, som icke blott afsåg kroppens, utan också själens skönhet. Men Ilma, så hette den vackra pers lan, visste icke af sin skönhet. Väl fanns det mången som hade sagt henne det, men hon trodde icke derpå, utan slog bort detta ämne med Bitt naturligt glada skämt: Å Dä hon nu hoppar än från den ena stenen till den andra; än stiger ned i vattnet