Dagens Nyheter – 27 februari 1873, sida 2

oo UM han trodde för evigt främmande för hans hjerta. Han rådslog med sig sjelf om bästa och snabbaste sättet att öfverge sin kära ö, och tänkte nästan på att lemna den samma afton, men solen sänkte sig allt mer och mer, skärgårdsfolket längtade efter den behöfliga hvilan, och han ville dessutom ha sin vän Haraldsson med sig på resan såsom förebådare om återseendet och försoningen. Han tyckte nästan att han ville vigas om på nytt med den qvinna han så outsägligt älskade, och att det nyknutna bandet borde helgas af hans ungdoms käraste vän och den högsinnade andans man, som bekräftat hans första förbund med sin Frälsare, Då klingade sköna harmoniska toner genom rymden och trängde smekande till hans öron. Det var en qvartett af messingsinstrumenter. Joachim spanade förvånad vida omkring utåt vattenspegeln, men intet menskligt väsen syntes till. Han, musikvurmen, hade icke hört eller velat höra musik sedan sin lyckas dagar. Den enda gång han på Haraldssons trägna uppmaning följde sin vän och värd till kyrkan, hade han så gripits af orgelns toner, att han nödgats lemna sin plats och söka luft i det fria åt sitt nästan bristande bjerta. Musiken hade blifvit. honom en plåga i stället för en fröjd, och han förklarade för sin vän att det vid de smältande tonerna börjat gå omkring i hang hjerna, och att han bäfvat af fruktan för galenskap,