Dagens Nyheter – 27 februari 1873, sida 2

skulle respektera ett beslut i denna riktning. Vill man bereda sig denna fördel, så kan man ej hysa någon förhoppning om att få anslaget bibehållet vid dess hittills varande belopp; detta lade talaren motståndarne varmt på bjertat. Denna uppfattning visste talaren hade många anhängare äfven i första kamma: ren. Han anmärkte mot hr Dickson att det är ett mycket beqvämt sätt att läsa mellan raderna, ty der har man fältet öppet. Saken i sig sjelf syntes talaren dock vara så klar och enkel, att den äfven borde kunna fattas af motståndare utan besväret att söka efter dolda motiver. Riksdagen har förut flera gånger visat att den gerna uppehållit konuogens och konungamaktens värdighet, när denna berott på en större eller mindre summa penningar. Slutligen hemställde han till hr Dickson, om ej en kompromiss rörande en sådan fråga som den förevarande vore ur alla synpunkter att föredraga framför strid och ordbyte. För en sådan kompromiss talade verkligen andra skäl än politisk feghet. Hr Jöns Pehrsson svarade på de anmärkningar, som riktats mot honom såsom motionär, att han hvarken hade sådan volym eller förmåga, att han kunde ha åstadkommit allt ondt, som inträffat i landet eller riksdagen under senare åren. Hvad han framfört skulle nog af sig sjelft förfallit, om bakom honom ej stått de, hvilka haft samma åsigter som har. Hvad sjelfva saken beträffar, så skulle talaren gerna sett att utskottet gått längre, men då han visste, att den summa, som nu bjöds, var den som kunde bjudas, ville han dermed vara nöjd och tillika lofva att han ej vidare under sin representanttid skulle sysselsätta sig med denna fråga. Friherre John Ericson anmärkte att det bestämmande för denna fråga icke voro huruvida de kungliga personerna skulle ha nog till sitt underhåll, utan hvad som kunde anses behöfvas för konungens representation. I landet råder en allmän önskan att denna representation måtte förenklas och befrias från allt onyttigt prål. Detta hade bestämt talaren, hvilken lika varmt som hr A. Rundbäck ville att konungamakten skulle förblifva i oförminskad besittning af allt, som verkligen bidrager till dess värdighet, Ett bifall till utskottets förslag vore just i fullaste öfverensstämmelse med konungens och konungamaktens eget välförstådda intresse. Hre C. A. Larsson unmärkte särskildt att tidpunkten för ordnandet af denna angelägenhet just nu är lämplig, då konungen skall bestämma sin hofhushållning. De ökade lefnadskostnaderna hade härvid ingenting att betyda, då konungen har fritt fält att ordna sin hushållning efter måttet af tillgängliga medel. Att den bortprutade summan at 100,000 rdr icke skulle åstadkomma någon slags nöd eller några umbäranden, det trodde talaren vara klart för hvar och en. Anslaget, sådant utskottet föreslagit det, är så stort som 30,000 menniskors årsinkomst; då måtte det väl räcka för en person. Det af motståndarne upprepade talet om konungens talrika familj bemötte talaren dermed, att då heitigen af Östergötland på sitt anslag galant redt sig, eå skall ocksåkonungen utan svårighet slå sig igenom med sitt. Riksdagen har fora gånger varit i nödvändighet att göra indrag ningar på anslag, som mindre tålt vid sådant än hofbållningsanslaget. Hr Jöns Andersson instämde. Hr Danielson anmärkte, bland annat, att han funnit sig mycket förvånad öfver det mot stånd, som yppat sig mot utskottets moderata förslag. Att motstånd skulle komma från statsrädsbänken, det var naturligt. Lika naturligt var det äfven att det skulle komma från hr Dickson, efter det denne förklarat att han ej riktigt begrep utskottets förslag. Hr D. har nemligen förklarat på förhand (å ett valmöte i Göteborg), att i alla de frågor, som han ej förstod, komme han att rösta med regeringen. Men att så många andra gjorde motstånd förvånade honom, helst då motståndarne gjorde det af det skälet, att de som ville nedprutningen skulle önska undergräfvako nungamakten. När hade Sveriges folk uppträdt fiendtligt mot sin konung? Herremännen hade ofta gjort det, men icke det egentliga folket. Hr Johan Jönsson yrkade i korthet bifall till betänkandet. : . Hr Key betonade att statsutskottet gjort en öfverenkommelse, dertill manadt af den all: männa önskan om en nedsättning och till förakommande af de obehagliga diskussionerna om detta anslag. Den promemoria, som hofförvaltningen lemnat statsutskottet och den talaren häll I ojn hand man hvilkan han 1icka