Dagens Nyheter – 27 februari 1873, sida 2

Nu deremot greps hans själ af en outsäglig lycksalighetskänsla, och han vågade knappt andas, för att ej ett ljud af de aflägsna sköna harmonierna skulle gå förloradt. Men plötsligen uppgaf Caro ett häftigt skall och rusade till andra sidan af holmen. På sin herres bud tystnade hunden tvärt, men försvann, medan Joachim med klappande hjerta och tårskimrande ögon fortfor att lyssna till musikens toner. Då hörde han tassande steg i mossan bakom sig. Han vände sig långsamt om, och der såg han en syn, som nästan kom honom att svindla. Stödd af fru Evas hand på ena sidan och af gubben Granats på den andra, red en liten amorin på Caros breda rygg fram till den ännu liggande Eremiten. Det originella tåget stannade honom helt nära, lilla Edmund steg af, klappade sin häst, hvilken han kände sen gammalt, men som kände honom ännu bättro och som tjöt af förtjusning. Nu öppnade gossen sina armar, men stannade något häpen och frågade: CÄr det du gubbe med det långa skägget, som är min pappa? Men Joachim svarade med tusen kyssar, reste sig upp på knä och blef så stående med den älskade sonen i sina armar, under det att hang hjerta tydligare än haus läppar stammade: CBarmhertighetens Gud, jag tackar dig!4