Dagens Nyheter – 26 februari 1873, sida 1

ALM samhet, kunna upprätta det namn, som hon anser sig ha befläckat. Hon är icke den förste konstnär, som blifvit det genom skolgång hos sorgen och lidandet. Hon deltager aldrig i några förströelser, känner ingen, umgås med ingen utom med mig och mina små skolbarn. Mitt hem är hennes hela verld och hennes kyrka, ty hon vill icke visa sig bland menniskor, som inte ens i Herrans hus kunna upphöra att banna och smäda. Men hon är lika from för det, och vid era föräldrars graf, hvars blommor hon och lilla Edmund vårda, förrätta vi ofta i all stillhet vår gudstjenst. Der har ni nu hennes lefead, hennes försoningshistoria. Gud hear längesedan förlåtit henne; det har Han visat i den frid hon efter snart två års sorger omsider fått med-sitt samvete. Men fortfar ni, hennes make, ännu i er oförsonlighet, då gånge öfver er själ all den olycka, som blifvit en följd af er skilsmessa, och då lide ni med rätta alla de qval, med hvilka himlen hemsökt er och med hvilka ni sjelf begärligt äflas att förbittra ert lif. Er maka smyger genom mig en helsning till Sden fordne Joachim, och er lille son ber i denna qvällens timma från sin redan intagna bädd sin vanliga aftonbön för sin frånvarande, sjuke fader, till hvars hjerta han — utan att fatta de ord, som modern förestafvar honom — nedkallar försoningens engel. Ja, Herren gifve er sin frid och förjage