Dagens Nyheter – 26 februari 1873, sida 1

SS SVAN ARSA Vv IKSVRRISFRMPSRRGAR. UMAS SSP FESSORV SEDER VISE behandlat dessa motioner eller, rättare uttryckt, angående dem gjort en hemställan till riksdagen, Det vore nemligen en gruflig orättvisa mot lagutskottet om man påstode, att det underkastat dessa motioner någon verklig behandling. Utskottet synes tvärtom hafva haft all möda ospard för att så litet som möjligt bli i tillfälle att blicka ned i frågans djup; det har affärdat henne så snöpligt som anständigtvis ske kunnat och ej ansett det för sin värdighet nedsättande att inskränka motiveringen för afslaget till ett upprepande af hundra gånger hörda fraser, dem alltså hela verlden känner. Då vi, lika med motionärerna, anse denna fråga vara utaf ganska stor betydelse och verkligen innebära mer, än i första ögonblicket kan synas, skola vi några ögonblick sysselsätta oss och våra läsare dermed. : Vi ä10 inga vänner af äfventyrligheter, och således icke heller af spel. Men viäro ännu mindre vänner af en absurd lagstiftning. När förbud utfärdades mot lotterispel här i landet, var detta en åtgärd, som möjligen kunde anses för tidsenlig, men hvilken likväl hade sina alldeles särskilda orsaker, dem hvar och en, som följt med våra riksdagsförhandlingar, nogsamt känner. Nu deremot har folkets sedliga medvetande, lika mycket som ändrade tidsförhållanden, skapade af stigande upplysning, undandragit denna förordning allt det stöd, som måste utgöra grundvalen för lagstiftningen, såvida den skall bära frukt och fylla sitt ändamål. Statens sanna uppgift står nu i en helt olika dager än förr. Det är en uppenbar, om än för många gammaldags trosbekännare obehaglig, sanning att man nu måste taga afsked af den föreställningen, att statens uppgift är att utöfva förmynderskap öfver enskilde. Det är uteslutande från denna föreställning förbudet mot lotterier utgått. Det är ock denna föreställning 1873 års lagutskott låtsar sig hysa orubbad. Kärnpunkten i dess räsonnemang har denna på samma gång barnafromma och praktfulla lydelse: Förhållandet lärer vara att bland dem, hvilka försöka sin lycka på ifrågavarande lotterier (industrilotterierna), ett icke obetydligt antal utgöres af tjenare och arbetsfolk, eller i allmänhet personer i sådan ställning, att de icke utan olägenhet kunna underkasta sig de för deltagande i spelet erforderliga utgifter. Huru vet lagutskottet detta? vore man färdig att fråga. Och anses ett sådant skäl ur statsekonomisk synpunkt fullgiltigt, hvarför användes det icke till förbud mot inrättandet af teatrar, från hvilka man ej alltid går med en sedlig och moralisk valuta, till förbud mot inrättandet af krogar, der man icke ens har någon den ringaste utsigt att göra någon som helst vinst, till förbud mot inrättande af kortfabriker, hvilka tillverka en vara uteslutande afsedd för spel — och ett spel som i enstaka fall notoriskt gjort ofantligt mycket ondt? Hvarför förbjuder man icke — åtminstone vid förlust af deras gångkläder — bygdernas och städernas ungdom att om söndagsaftnarne komma tillsammans till dessa otaliga dansnöjen, der man ej sällan har sin lilla Ydragning4 och der äfven kortleken oftast spelar en roll, men der under alla omständigheter hvarje deltagare till kalaset lemnar ett bidrag, som