Dagens Nyheter – 26 februari 1873, sida 1

oo VV Vvevo rn hjerta ha tinat upp, vore det än aldrig så förfruset. Sjuk af lidanden och öfveransträngningar, skref hon sin sista bön om förlåtelse till er på. — dödsbädden, såsom hon då trodde, fast Herren Gud beslöt, att hon skulle åter friskna till, för att omhulda sitt lilla, af fadern öfvergifna barn, men också på denna sista rörande, ja upprörande skrifvelse fick hon ej ett enda ord till svar. Hvad vill det säga, Joachim?4 afbrös den läsande. Svarade du ej ens på detta bref? Jag läste det aldrig, jag brände det ouppbrutet liksom alla de andra. Jag visste inte att hon var sjuk och lidande, långt mindre döende. Joachim frampustade dessa ord liksom han sjelf varit döende i detta ögonblick. Pastorn fortsatte sin läsning. Hvad har väl då den arma qvinnan förbrutit mot er, som inte ännu kan godtgöras, förlåtas, försonas? Hon säger sjelf, att hon, upprörd af samvetsförebråelser öfver sin brottsliga gerning, just var på väg att hejda kusken, att springa ur vagnen med sitt barn, och att ångerfull återvända till sin förorättade make, då de fiyende hindrades af gubben Granat och af det derpå följande uppträdet. Hon hade redan under flyktens första ögonblick börjat genomskåda den listige skurken, och finna att hans förnämsta äflan och omsorger rörde sig kring hennes juvelskrin, och hon begynte redan