Dagens Nyheter – 25 februari 1873, sida 1

Men på en enda vink af sin herre förstummades djuret. Dock, nästan i samma ögonblick öppnade mannen i kappan sin famn, blottade sitt grånade hufvud och ropade till öremiten med vek stämma: Joachim, mitt barn, min son, min vän, min broder! Har du glömt min stämma under dessa många år, sedan vi åtskildes som vänner för hela lifvet? Har du glömt löftenas heliga stund vid altarrunden, och våra fromma samtal i björkskogen kring min lilla hydda? Har du förgätit din gamle lärare och följeslagare fill universitetet, dit du reste endast för att med studentmössan glädja din far? Har du glömt den vän, som du ofta näst din moder kallade för din bästa vän på jorden ?4 I Joachims hela väsen föregick en underbar strid mellan viljekraft och känslosvall. Men det dröjde inte många sekunder förrän tårarne skimrade i hans ögon, bjertat rörde sig våldsamt, läpparne frigjorde sig från sina bojor, och armarne lyftade sig, för att mottaga det bröst, som trängtade till hans eget. Gunnar Haraldsson!4 stammade Joachim med bruten röst, och den tacksamme och minnesgode lärjungen låg vid den fordne lärarens bjerta. De hade högeligen sympatiserat dessa två, läraren och lärjungen, och samme Haraldsson, på sitt vis lika excentrisk gom Joachim på sitt, hade som informator mottagit Patrik