Dagens Nyheter – 24 februari 1873, sida 2

en annan, Liksom Norges Grundlov ansåg han att sammanhanget i vår grundlag bestämdt påbjuder att kronan genom kröning skall sättas på konungens hufvud. Grundlagen sanktionerar följaktligen kröningen, och allt vidare tal derom vore sålunda öfverflödigt, liksom utskottets hela motivering, då deri ej pämnes ett ord om att tidens föreställningssätt gjorde en ändring af gruadlagen i detta fall nödvändig. Härmed kunde talaren hafva slutat, sade han, men han hado ännu några ord att tillägga såsom förklaring hvarför han, tvärtemot gina vänners råd, uppträdt i denna grannlaga sak. Han förstod ej hvad som här vore grannlaga, ty han kunde ej medgifva, att öfverläggningar om grundlagen hafva en grannlaga karakter. Tiden är allvarlig. Dot jäser i bottenlagren öfverallt inom det europeiska samhället. Denna jäsning behöfver man ej frukta, och talaren gjorde det icke heller, tvärtom helsade han den med glädje, ty den vore nyttig och nödig för den moderna sgamhällsutvecklingen, som deraf finge sin lifskraft. De s. k. högre klassernas pligt vore att ej söka qväfva den jäsande massan, utan att röra om i den, att lemna sin isolerade tillbakadragenhet och dyka ned i djupet för att der hemta litet friskhet för egen del och dymedelst åstadkomma en vexelverkan mellan de olika sambällslagren, till gagn för hela samhället. Om man fullföljer den gamla metoden att söka genom hvilka medel som helst hålla ytan lugn och jemn, så kan man dock icke, såsom det flerfaldiga gånger redan visat sig, hindra en och annan kokande bubbla från att uppstiga, och blir kokningen under det nedklämda locket alltför våldsam, kan det lätt hända att hela kärlet slutligen spränges och den jäsande massan flödar öfver alla bräddar. När man, såsom fallet varit med talaren, i åratal dag in och dag ut i vissa dagliga tidningar läst förlöjligande och förklenande angtepp mot högsta makten; när man i det anförande, hvarmed en kammarens lodamot (hr Hedin) beledsagat kröniogsiörslaget till utskottet, läst precist samma uttryck, hvilka sedan med välbehsg upprepats a sämre tidvingar; när man samtidigt härmed föreslår en nedsättning af anslagen å första hufvudtiteln, då alla andra anslag behöfva ökas, och när man, såsom råga på allt, ser att kröningsutskottet begagnat ungefär samma uttryck som hr Hedin för samma syftemål, eller att förhindra kröningen — då ansåg talaren tiden vara inne att gifva svar på tal. Eller hvad tror man väl att dem stora alimänheten utom riksdagshuset skall tänka, när den ser dessa angripare med högburet hufvud gå modiga fram till det af dom utstakade målet, under det att deras vedersakare stode vankelmodiga, rådvilla och bure sig fjaskigt åt, af räddhåga att ej inlåta sig på grannlaga ämnen? Skulle ej dess sympati samla sig på den sidan, der energi, mod, kraft och öppenhet förefunnes? Helt säkert! Talaren sjelf, ehuru vän af en lugn samhällsutveckling, skulle göra på samma sätt. Hvad hr Hedin beträffade, så kände talaren bangs åsigter och han hade respekt för dem, såsom han respekterade hvarje ärlig öfverty gelse. Men hvad han icke kunde gilla eller respektera, det var de uttryck, hvilka hr Hedin i sitt anförande vid remissen begagnat, ty de hade hvarken varit passande eller öfverensstämt med den helgd för konuogens majestät, som grundlagen påbjuder. Talaren hade någon af dagarne läst en renhårig republikansk tid ning, Soir, och deri sett ett beklagande öfver, att Spanien nu inlåtit sig på experimentalpolitiz. I svenska riksförsamlingen är hr Hedin utan tvifvel ensam om sympatierna för en sådan politik. Talaren vore derom förvissad. Han kom dervid att tänka på ett gams malt ordspråk: En fluga gör ingen ekommar, ett ordspråk, som nu ögonblickligt trängt sig på honom, men med hvars återgifvande han menat ingenting; när det nu emellertid kom mit fram, ville han erinra att ordet fluga är ett genusbegrepp, som innefattar till och med bålgetingar. — Talaren lemnade kammaren i okunnighet huruvida denna lilla utläggning af ordspråket skulle innefatta en artighet och utgöra bevis för den respekt, han sagt sig hysa för en motståndares åsigter, eller om det skulle betyda något annat. Dä nu emellertid hr Hedin befanne sig ensam om sin mening, men talaren deremot tillhördo majoriteten, hade han ansett. nödigt att derom underrätta den allmänbet, som har sina blickar riktade på riksdagen. Öfrige representanter, som yttrat sig om denna fråga, hade sammanstämmande vändt sig mot den vid kröningar och dylika ceremonier utr vecklade lyxen, och deri instämde talaren gerna. KE nn a OT