Dagens Nyheter – 24 februari 1873, sida 2

-—gJ1l -— veta något nytt! — och befallde att uppvaktande genast skulle -insläppas. Jag vet inte om jag har nåden att vara igenkänd af hennes nåd, började skrymtaren. tHyvad hennes nåd sjelf beträffar så tror jag minsann att åren rakt af gå baklänges. Det är då riktigt märkvärdigt! Ja, jag ber så mycket om förlåtelse; en person i min ställning har inte rätt att yttra sig i sådana ämnen.4 CSeså, seså, sitt ner min kära Abdon! Han vet ju af gammalt att han får säga hvad han vill. Nej, inte der på stolen vid dörren, utan bär vid kaffebrickan. Vi ä ju alldeles ensamma, och åt trotjenare kan man gerna bevilja små fribeter. En kopp kaffe! Servera sig sjelf, så kryper jag upp i soffan här och hör på. Jag gissar att Abdon har mycket att förkunna. Krumbugtande och beundrande hennes nåds utmärkta nedlåtenhet satte sig nu ränksmidaren, och beskref huru han, numera resebetjent och tolk, på återvägen från Malmö, dit han ledsagat en engelsk lord, gjort en liten krok, för att helsa på i sin barndoms, i de dyra minnenas stad, der allting var så sorgligt förändradtX, och att han ansett för en helig pligt att för hennes nåd inberätta allt, som rörde bennes slögtingars öden, såväl Emanuels i Marseille, som Joachimsas i Stockholm. Han gjorde derefter en detaljerad beskrifning på sin förre husbondes öfverdådiga lefnads