Dagens Nyheter – 21 februari 1873, sida 3

I som uti de, hvilka hade den ej alldeles ovanliga ogehskapen att vara bottenlösa. Att don egendomliga föräldraglädjen, för hvilken jag hade den lilla älskliga skatfrun att tacka, vår hos mig parad med en viss vanlig fadersstolthet behötfver jag knappt nämna. Men — ingen ros utan törnen. Dock förbigår jag alla de omdömen, som från min omgifning dagligen och stundligen kommo mig, såsom kycklingsfosterfar, till del. Alla dessa olika omdömen hade likväl en likhet med hvarandra, nämligen löjet på min bekostnad. Detta inverkade likväl icke det bittersta på det goda förhållandet emellan mig och mina små, gonting sådant åsyftades ej heller, ty skat kycklingarne voro, på det hela taget, föremål för alla de minasg trägna omsorger: de voro allas favoriter och fingo åtnjuta mycket sjelfsvåld: hvad jag icke vågade göra, det tilläts ser skatkycklingarne. Dessa började emelertid snart nog blifva hvarandra till detyttre olika. Den ena blef grå och hvitprickig, den andre mörkbrun. Månne de artade sig till att blifva två morska tuppar, eller två beskedliga hönor, eller en tupp och en höna? Detta var dagens stående fråga. Men ingen kunde ännu besvara densamma. Fråa när och fjerran kommo mina jemnåriga för att få se och beundra mina skatkycklingar, om hvilka ryktet spridt sig vida i hela den ängden, Det var mig kärt att då kunna visa minaoskyldiga små såsom riktiga virtuoser på gräslök. De hade nämligen för förtärandet deraf en verklig passion, vare sig att gräslöken för dem sönderskars likt hackelse för hästen eller de sjeltva fingo taga den på rot, som den hungrige oxen grönskande klöfver. Det senare gjorde de ända derhän, att till sist ej ett enda strå fanns qvar för hushållet. Också luktade de lök för jemnan värre än ryssarne, Att en hönsbjerna, så dåligt rykte den ock har om sig, icke helt och hållet saknar sitt lilla omdöme, fann jag deraf, att då vi voro flera pojkar tillsammans och till det yttre föga skiljande oss ifrån hvarandra, så sprungo kycklingarne aldrig efter eller till dem, utan höllo sig endast till mig. Om jag var ensam eller i sällskap, följde de mig troget som hundar, hvart jag gick. Mer än en gång lekte de ta fatt med mig och sprungo som ena riktiga bestar; Jag behöfde aldrig locka på dem, såvida de sågo eller hörde mig. I motsatt fall, under ropen: Stypperna! typperna! kommo de med en his kelig fart, hjelpande sig fram med båda vin ar och ben likt strutsen i Afrikas öknar, Skreko -gjorde--deunder tiden som gastar. Valla dem behöfde jag icke:;de ivallade or dentligt mig. : När-jag skulle gå bort, måste jag an mig ifrån dem, ty annars följde de me En gång gaf jag dock efter för deras förföljelselusta och de gjorde mig då sällskap omkring en half fjerdingsväg och skulle helt visst ha beledsagat mig ännu längre, om jag ej funnit aöig föranlåten tycka att de redan kunde hä visat mig tillräckligt bevis på dels deras tillgifyenhet tör mig och dels på: deras egen--förmåga att uppträda som söabblöpare. Lik Odin med sina korpar återvände jag hem med en kyckling på hvardera skuldrån. Om till följd af motionen eller på grund af naturens jempa funk inom: hönsorganisinen, vet jag ej, men, nog af, dagen efter sedan mina skatkycklingar fått spela Hugin och Munin, . ådagalade den ene af: dem förmedelst mycken ansträngning, att han var en riktig tspp-kyckling: han galdo ilsket, fast med mycket, mycket späd och hes röst. Detta vär den gråoch-hvitprickige kycklinges. Att -den andre tenderade till att blifva en höna, drog jag nu icke längre i tvifvel. Alltså önskebara: ett af hvardera könet. Hvad kunde jag mera begära? q Doras. fortgående utveckling i äfstende på såväl kroppssom själsförmögenheter afbröt alldeles ieke; deras förtroendetulla hyllande till mig. Men aldrig visade de den -ringaste böjelse för att. umgås med sina likar: de öfriga hönsen. . Dessa kycklisgar, fom genom en Fortunas: nyck haft äran skåda ljuset så högt: uppe:som i ettskatbo. och sedan blifvit alldeles. ankamrat med Tnenniskor, visade ett i ögonen fallande förakt för sina köttsliga, mindre. lyckligt lottade .slägtingar.. Sådana metamorfoser undergå omdöme och åskådningssätt inom Aöns verlden. Anvat är det: medoss förnuftiga menniskor! — De vanliga ; hönsen derhemma sågo också städse med sheda blickar. på de förnäma skat kycklingarne och ; hackade jemt: på dem. : Detta skulle förmod-! ligen. föreställa -ett uttryck af hvad vi menni-; skor kalla afund. Sådan uppstår alltid i hönshjernan, . Godt är, att vi, som nu Jefva i nit: tonde seklet, derifrån äro alldeles fria. ; Mina små arma skatkyckliogar besutto alltså en hos menniskan för längesedan föråldrad abstrakt sak, nämligen högmod. Den lilla tuppen var derutinnan yärst,.. Men snart nog fick såväl han-som hvarje annan smådåre i den vägen. finna sanningen af påståendet: högmod går för fall. Det gör mig också derföre min: dre ondt att i minnet återkalla och berätta hvad som hände honom. Just då han gick med. full helsa och öfverspända:ungdomskraften och kråmade sig en söndag i fårorna af ett, blommande potatisland kom hönsens lieman, ! höken — och annekterade honom, tron I? Åh, nej, detta skulle. gjort pinan kort, men ett mera långvarigt lidande var åtden hög-; modige beskärdt, väl, kan jag tro, för att han ; i H sm nt Sans hö nAs Mon Yo böna DR HA Krk rr