Dagens Nyheter – 21 februari 1873, sida 2

XXIV. Eremiten. Nära ott helt år hade rullat hän sedan den för makarna Miinbing så ödesdigra dagen, då de söndersleto Hymens band, utan att likväl kunna sönderslita kärlekens. Det hade varit ett år af djupa sorger och lidanden för dem båda. En: herrlig augustiafton — lika herrlig gom den undersköna juliqväll, då Joachim tätt bredvid sin trogna maka och sin lilla amorin tillson. lyssnade till den förmente :Attilio Dossis förföriska harpolek — gled med tysta årslag en liten fisksump -in bland de mänga förtjusande små holmar, af hvilka Stockholms skärgård är uppfylld. Trakten syntes mycket glest bebodd och endast på långt afstånd från hvarandra kunde man upptäcka ett torp: eller en fiskarstuga. På sjelfva öarna, ehuru lämmiga af ekar, björkar och rönnar, fanns irgen menniskobostad, och endast ett eller annat lam kunde hemta sin näring på dessa med renmossa öfvertäckta klipphällar, i bvars remnor de vackra träden letat sig ett fotfäste. Den lilla fisksumpen roddes af en gammal mager gubbe med ett alldeles snöhvitt hår, men att dömma af den kraft, hvarmed farkosten framdrefs, tycktes ej den gamle ännu vara orklös.