Dagens Nyheter – 21 februari 1873, sida 2

det bortläggas. Spelet ;visar god hållnin och saknar ej en viss värdighet; talet ti presterna säges med allvar och kraft; må hända blott något mera nyans för ej närm sig till predikotonen. Fru Stenhammar sjunger Pamina särdele ädelt och uttrycksfullt, ehuru man ej egent ligen kan säga att hon individualiserar rol len; någon för denna gudadotter speciel toi angifver hon icke. Uppvuxen bland unde och mysterier borde äfven Pamina låta e1 fin anklang af en deremot svarande stäm ning framskymta (hvaraf man redan haft er tradition). Artikulationen kunde ock var: något bestämdare, och särskildt kunde Pa mina med stor fördel förvandla sitt Cmadert till Smoder?, oaktadt vårt slutna o visser. ligen är en stygg sångvokal. Fröken A. Jacobson hade på sin andel fått Nattens drottning, ett bland de svåraste sopranpartier, men utförde det på ett sätt son var värdt aktning och väl kunde för. tjena uppmuntran. Hr Håkansson har som Papageno vunnit betydligt i dramatiskt lif, utan att tillåta sig några upptåg, såsom förr stundom bru. kades. Äfven är hr Olsson en ganska god Monophatos. I det hela äro ock tärnorna och genierna rätt berömvärde, ehuru de förra i första trion väl kunde låta höra af sig något ljudligare, för att icke stundom bli ohörbara. Ett stort fel begås i samma nummer, som dock hufvudsakligen torde komma på vederbörande styrandes räkning: tärnornas första inträde med lyftade lansar betecknas genom det öfverraskande afbrutna slutfallet i harmonien och bör inträffa noggrannt i detta moment, ej ett ögonblick förr eller senare; nu skedde det några takter för tidigt, den präktiga harmonien kom post festum och effekten blef ingen. — Vid geniernas eljest ganska vackra sång bör erinrag, att de i sin trio, som börjar sista finalet, markera den punkterade rytmen alltför skarpt och kantigt, hvilket förstör den härliga kompositionens helgd. Men de förledas måhända dertill af orkestern, hvars exekution af förspelet var alltför mekaniskt. Detta är en gammal häfd, men den duger icke. Nästan alla tidmått äro riktiga och gamla vandalismer reformerade. Den sista Papagenovisan går dock för fort, och på klockspelet blir ingen klok; man kunde lika väl musicera med några slädbjellror. Tonerna i ett dylikt instrument kunna i ett dylikt tempo ej hinna urskiljas. Af den härliga ouverturen förnimmer man föga sammanhängande i anseende till den oro som åtföljer församlingens bemödande att konstituera sig. Vore det ej bättre att dröja något med musikens början till dess lugnet någorlunda hunnit återställas? (Slutet i morgon.) W. B. AA a a ägt se rg TESS SANNE