Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 2

BV gubben gäde, hon satt der likblek, en bild a hopplös förtviflan och vaggade sitt sköna hufvud med de blonda under sinnesrörelsen upplösta lockarna af och an, under det hennes tankar förrädiskt hviskade: cOm, ack, om jag ändå kunde lyckas dölja allt för Honom. Ett genomträngande nödrop från sjön nådde i detta ögonblick hennes öron. Min Gud! Det är någon, som ropar på hjelp. Ja, jag har hört honom ett par gånger redan mellan åskknallarra. Men sistormen har legat härifrån, så att han har skrikit förgäfves tills nu, då det lugnat. Hvem har skrikit? . Abdon, den slyngeln, för att inte säga skurken. Vi gjorde honom oskadlig nyss genom att sätta honom som Robinson på en obebodd klippa. Han trifs inte riktigt brå derute; men det är bättre att vår Herre har niskat honom lite med slagregnet, än att vi skulle ha agat honom som han förtjenar. Abdon!4 utropade Eleonora halfhögt. Då är allt förloradt. Jag glömde honom! Ingen skall kunna tysta eller hejda hans elaka tunga. Så är då redan domen fallen, och jag ska inte undandraga mig det rättvisa straffet, hviskade den arma qvinnan under en djup suck, och började ordna gig för den ödesdigra hemfärden.